Shock (1977)

november 10, 2010

Mario Bava är en av de allra största inom italienska skräckfilm. Han började som kameraman (och sedan ansvarig för foto) i flera av de kommersiella produktioner som välde över landet på 50-talet. Det ryktas att han 1956 övertog regiarbetet av I Vampiri (den första italienska skräckfilmen) efter avhoppade Riccardo Freda. När Bava igen fick ryka in för att avsluta strulpellen Fredas Caltiki the Undying Monster 1959 blev produktionsbolaget Galatea Film så imponerade av hans slutresultat att de gav honom helt fria händer att göra sin regidebut. Resten är historia. Bava regisserade Black Sunday och skapade därigenom alla kännetecken för den italienska gotiska skräckvågen. Han fortsatte att jobba inom skiftande genrer och passade även på att regissera The Evil Eye (den första giallon), Bay of Blood (den första slashern), Planet of the Vampires (som antagligen influerade Ridley Scotts Alien) för att inte tala om den populärkulturella milstolpen Diabolik. Mannens inflytande går helt enkelt inte att ignorera! Jag kommer att återkomma till Mario Bava mycket, så jag sparar godbitarna till då.

Vad som kännetecknade hans produktioner var att att han kunde göra fantastiskt kreativa specialeffekter (och kameratrick) som möjliggjorde att filmerna spelades in för hälften av den budget som ursprungligen planerades. Detta gav honom ett gott rykte inom den italienska filmvärlden där snabba cash var kung. Hardcore Bava-fans brukar framhålla detta som ett exempel på hans geni. Här ställer jag mig lite kluven. Jag gillar verkligen Bava och förnekar absolut inte hans inflytande på filmmediet, men jag kan ibland tycka att hans filmer (lite trist) blir väldigt mycket yta framför innehåll. Detta betyder absolut inte att Bava inte har gjort helt fantastiska filmer också (tex så tycker jag att Kill Baby, Kill! och Bay of Blood är två av de bästa skräckfilmer som gjorts). Vad det däremot betyder är att vissa av hans hyllade filmer är lite överskattade. Shock är dock en film som inte ens Bava-fansen verkar ha så mycket övers för. Det var hans sista och regissören var väldigt sjuk när den gjordes. Därför sägs det att han lämnade över mycket av regiansvaret till sin son Lamberto (som även skrev stora delar av manuset tillsammans med Dardano Sacchetti, mannen bakom The Beyond). Visst köper jag detta eftersom Shock mer ser ut som en av lill-Bavas filmer än Marios. Men den viktiga frågan är; förtjänar denna spökfilm sitt dåliga rykte?

Dora (Daria Nicolodi i antagligen sin bästa roll) flyttar in i sitt gamla hem tillsammans med nya maken Bruno (John Steiner) och hennes lilla son Marco (David Colin Jr). Hon fick ett nervöst sammanbrott efter år av misshandel utförd av hennes sadistiska exmake Carlo (Nicola Salerno). Denne drunknade sedan till sjös. Väldigt snart får hon intryckt av att allt inte står rätt till med  sonen. Marco verkar prata med osynliga vänner, hysa en störd sexualiserad fixering vid henne och uttrycker mer och mer hat för styvfadern. När Bruno beger sig iväg på ett jobb (och Dora lämnas ensam med sonen) intensifieras hennes paranoia. En natt när Marco vill sova i hennes säng börjar han plötsligt ta på henne och Dora ser nu inte sin son utan istället Carlo. Hon är nu övertygad om att pojken är besatt av sin fars hämndfulla ande. Tror ni detta stämmer? Antagligen. Men fler lik ska ut ur garderoben innan Shock är slut…

På många plan är detta en väldigt klaustrofobisk film. Det finns få karaktärer och i princip hela filmen utspelar sig i och runt Dora och Carlos gamla hus. Likt jag redan nämnt saknar Shock mycket av Mario Bavas visuella extravagans utan berättas mer genom Lamberto Bavas raka stil. Detta betyder inte att Shock inte har ett gäng riktigt välkomponerade scener. Särskilt en scen sticker ut. Dora ser Marco i slutet av en korridor och pojken springer mot henne. Utan något klipp försvinner han in under bild i en sekund för att förvandlas till Carlo när han är framme vid sin mamma! Scenen är inte bara ett exempel på Bavas fantastiska sinne för enkla, effektiva specialeffekter utan är även just pga sin enkelhet riktigt jävla läbbig! Annars kan man kanske tycka att manuset i Shock inte är speciellt originellt. Slutet lånar även friskt från en ganska känd novell av Edgar Allen Poe. Men det är kryddat med alla de märkligheter som är typiska för de italienska genrefilmerna; sonens och mammans märkliga relation, trippade hallucinationer och utbrott av plötsligt (och färgglatt) brutalt våld.

Shock är helt enkelt en väldigt välberättad och ärkeitaliensk spökhistoria (vilket betyder att den går på crack!). Den här filmen har verkligen oförtjänt dåligt rykte och jag hade mer kul här än med flera av Mario Bavas ”bättre” filmer. Se den här filmen; om inget annat så för scenen där Marco kommer springande i korridoren!

Spana in filmens snygga trailer! Den visar mycket av handlingen, men spoilar inte slutet. Och så innehåller trailern den fantastiska scenen jag pratade om. Bandet Libra är förresten medlemmar från Goblin, om ni skulle missa det… 🙂

Annonser

3 svar to “Shock (1977)”

  1. Sofia said

    Välskrivet, initierat och upplysande. Som vanligt 🙂

  2. Håller med föregående talare! Jag får skamset erkänna att jag inte sett något av Mario Bava men hans namn tycks dyka upp i olika filmsammanhang nuförtiden. Blir riktigt nyfiken på hans filmer utifrån din text.

  3. […] jag recenserade Schock så skrev jag att jag ansåg Mario Bava vara smått överskattad. Visst var hans tekniska kunnande […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: