Il Maestro: Michael Hanekes Funny Games (1997)

november 1, 2010

Tillsammans med Roegs Don`t Look Now är detta den mest kritikerhyllade filmen jag skrivit om här på bloggen. Jag pratar såklart om den österrikiska filmen Funny Games. Den är regisserad av Michael Haneke som har mottagit unisona hyllningar från kritiker och festivaljurys världen över (senast guldpalmen i Cannes för Det vita bandet). Trots att jag verkligen uppskattar hans senaste filmer, så kan jag inte låta bli att tycka att hans tidigare filmer var mer intressanta. Både Den Sjunde kontinenten och Benny Video är riktigt fantastiska filmer som träffar dig som ett jävla knytnävsslag. 71 fragment var jag dock inte lika förtjust i. Den var lite för…äh…fragmenterad. Funny Games var den femte filmen Haneke regisserade (samma år filmatiserade han även Kafkas Slottet) och är på många sätt det mest renodlade uttrycket för hans tidiga konstnärskap. Han hade gjort sig känd för filmer om mänsklig alienation i det moderna samhället och hur denna alienation leder till brutalt våld. Hanekes tidigare filmer var inte helt rumsrena och det brutala våldet blev ofta kritiserat av kultureliten. Samtidigt hyllades även regissören, av samma muppar, för hans realistiska stil och återgivning av just mänsklig alienation. Jag kan tänka mig att Haneke störde sig på kritikernas hycklande inställning och gjorde därför Funny Games.

Historien är enkel och tar sin form från genrefilm. En perfekt medelklassfamilj och deras hund (där pappan, Georg, spelas av den otroliga Ulrich Muhe från De andras liv) är på väg till sitt sommarhus uppe i alperna. I bilen på vägen upp leker de en lek där de ska gissa kompositörer och titlar på klassisk musik. Plötsligt fryser bilden och soundtracket fylls av trashmetal. Vi fattar direkt att något skit kommer att hända. När familjen kommer fram till huset ser de direkt att deras grannar har två unga män på besök (klädda i vita pikéer, vita shorts och vita bomullshandskar), men reflekterar inte mer över det. De går istället in i sitt hus och börjar packa upp. Snart dyker de två killarna upp i familjens farstu. De heter Paul (Arno Frisch från Hanekes Bennys Video) och Peter (Frank Giering) och säger att de bara vill låna några ägg. Mamman (Susanne Lothar; en Haneke regular) ger männen ägg, men Peter är lite klumpig och tappar dom. Paul begär nu nya. Mamman säger att hon inte kan ge dom fler eftersom hon ska baka. De två männen är trevliga men bestämda; de vill ha äggen. Snart blir stämningen hotfull. Detta är bara början…

Michael Haneke har tagit terror-filmens form för att dels visa på våldets meningslöshet och dels ifrågasätta vad vi förväntar oss att se i en av hans filmer. Regissörens tidigare filmer har präglats av en smärtande realism. Funny Games är gjord i samma stil. Den visar mycket vardagssysslor, tagningarna är långa och kameran är statisk. Men plötsligt utvecklas Funny Games till en skräckfilm. Detta är inte vad man förväntar sig av denna tungsinta betraktare över människans hopplöshet. Men det slutar inte där. Redan i scenen där familjens hund är försvinner etablerar Haneke vad syftet är med karaktärerna Paul och Peter. När mamman letar efter hunden ger Paul henne hintar om var den finns (i form av att han säger om det blir varmare eller kallare). Plötsligt vänder han sig rakt mot kameran och blinkar mot publiken. Vi är med på leken i och med att vi valt att kolla på Funny Games. Filmen innehåller fler sådana scener. Paul frågar senare i filmen vem av familjemedlemmarna vi tror kommer dö och vem som kommer att överleva. Framåt slutet säger de två killarna till varandra att de måste skynda sig att ha ihjäl folk innan filmen hinner ta slut. Och i filmens mest drabbande scen lyckas familjen ha ihjäl Peter varpå Paul spolar tillbaka filmen och hinner precis ta ifrån dom vapnet innan dom skjuter!

Varför gör Haneke så här? Jag tror att det finns två anledningar. För det första ger han en kommentar till sina kritiker som tyckt att hans filmer är för våldsamma. Varför tittar ni på dom då? verkar Haneke fråga. Den andra anledningen till filmens metaform verkar vara riktad mot skräckpubliken. Familjen i filmen är extremt realistiskt skildrad. Våldet mot dom är det också. Man blir lurad av filmens genreform. Man tror det kommer att bli en splatterfest. När våldet väl drabbar familjen så är det rått, realistiskt och utdraget. Haneke frågar igen; Är det detta ni vill se? Allt i Funny Games är hyperrealistiskt, bortsett från Paul och Peter. De ser ut och beter sig som brats, men när de ska svara på varför de torterar familjen hittar de hela tiden på nya historier. Ena stunden blev de sexuellt utnyttjade som barn. I nästa stund är de bara uttråkade. Visst påminner detta ganska mycket om Jokern i The Dark Knight? Man börjar ju undra om inte bröderna Nolan sett Hanekes film. Men framför allt så är de två killarna bara en namnlös ondska skapad av regissören. De är ju tom medvetna om filmens konventioner och kan påverka förloppet. Det finns alltså inga flyktmöjligheter för familjen och detta är för vår ”njutnings” skull.

Funny Games befinner sig i gränslandet mellan konstfilm och skräckfilm, med en starkare fallenhet åt den första kategorin. Den är väldigt långsam i perioder. Detta har dock ett syfte. Haneke vill kontrastera realismen mot de två torterarna. Jag har aldrig sett denna metaaspekt användas så effektivt i någon film tidigare. Man känner sig verkligen som en medbrottsling till de två männens handlingar. Våldet är så realistiskt och utdraget att det verkligen äcklar. Vill du se en helt unik kommentar på våld inom filmmediet, då har du fan och med inte råd att skippa Funny Games!

Jag måste även kommentera Hanekes amerikanska remake som kom för några år sedan. Jag har inte sett den. Vad jag förstått så är den i princip en kopia av den första filmen, scen för scen. Det finns ingen poäng för mig att se den. Om det är någon som har sett båda kan väl denna person berätta för mig om det finns några skillnader…

Annonser

6 svar to “Il Maestro: Michael Hanekes Funny Games (1997)”

  1. Pladd said

    Riktigt bra skrivet, som vanligt. Den här gången har jag dessutom ”nästan” sett filmen i fråga. Har alltså sett den amerikanska, som vad jag har läst inte ska skilja sig på någon punkt.

    I vilket fall en grym film i ordets sanna bemärkelse. Det gör ont att se på den. Hade faktiskt glömt av alla vinkningar till publiken som killarna sysslar med. Kommer ihåg fjärrkontrollen dock.

    Sofia (bilderord) skrev på min blogg för ett tag sen att den här var tänkt till amerikanerna, men eftersom språket gjorde att de flesta inte såg den, så beslöt han att göra om den i amerikansk version.

  2. Sofia said

    @Pladd: Njae, ska vi vara ordentliga var det Nit89ram som satt inne med den informationen och sedan utvecklades väl resonemanget mellan oss tre huruvida amerikanerna kan se film som inte är på ”rätt” språk.

  3. Bra skrivet! Har bara sett originalet och har heller inga planer på att se den amerikanska versionen. Jag gillade verkligen filmen, samtidigt som jag blev lite illa berörd av den. Inledningen är verkligen fenomenal.

  4. Jag kom på nu att det ni skriver stämmer. Jag såg en intervju med Haneke där han sa att han gjorde en engelskspråkig version eftersom han tyckte att fler borde se den (framförallt amerikaner).

    Jag hittade lite jämförelser på nätet mellan de två versionerna. Vinklarna är exakt likadana, men små detaljer verkar skilja dom åt. Tex så blinkar Arno Frisch mot publiken, medan Michael Pitt istället ler.

  5. Pladd said

    @Sofa: Hm, då hade jag nästan rätt. Jag skyller på klockslaget. Jag funderade på om jag skulle kolla upp det, men jag kände mig säker. 🙂

  6. Sofia said

    @Pladd: Äras den som äras bör 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: