Calvaire (2004)

oktober 18, 2010

Visst har vi snackat om fransk extreme wave, men vad är Belgisk skräckfilm? Det som oundvikligen poppar upp är den fantastiska Man Bites Dog från 1992 (Rémy Belvaux RIP). Egentligen så är det inte en skräckfilm, men det är en sjukt originell och väldigt SKRÄMMANDE film. Annars får jag inga genreassociationer från detta splittrade lilla land. Därför var jag extra nyfiken på Calvaire. Titeln betyder svår prövning (alt. oskuldsprov) och båda dessa definitioner är talande för vad som drabbar huvudpersonen i denna smått surrealistiska hillbilly-skräck. Regissören Fabrice Du Welz har även gjort djungelskräckfilmen Vinyan. Denna har jag dock inte sett, så jag har tyvärr inget att jämföra med. Men jag kan berätta för er vad denna unga belgiska regissör gillar; Motorsågsmassakern och Deliverance! Låter väl inte helt fel kanske, eller hur?

Calvaire handlar om Marc (Laurent Lucas), en b-entertainer som utför gigg på ålderdomshem och andra kanske inte helt smickrande tillställningar. Det är julafton och efter ett uppträdande i södra Belgien beger han sig hem i sin van. Mitt ute på vischan (och mitt i ett enormt spöregn) får Marc problem med bilen. Men snart dyker en märklig man vid namn Boris upp (Jean-Luc Couchard). Han säger att han springer runt i skogen och letar efter sin försvunna hund. När han märker att Marcs bil strular tvingar han sig in i den och säger att han ska leda honom till någon som kan hjälpa honom. Marc hamnar nu på ett hotell mitt ute i ingenstans som drivs av en herr Bartel (Jackie Berroyer). Den äldre mannen ger ett sympatiskt intryck och lovar att hjälpa Marc med att reparera hans van. Bartel berättar även lite sorgset att hotellet inte får så mycket gäster längre sedan hans fru Gloria dog (som var en lokalt känd sångerska). Medan Marc tittar runt i bygden börjar han upptäcka märkliga saker. Bland annat springer han på ett gäng bondlurkar i full färd med att sätta på en gris (referens!). Bartel verkar även inte ha det minsta bråttom med att fixa Marcs bil. Samma kväll äter de två männen middag och den äldre mannen ber Marc sjunga för honom. Bartel intygar för Marc att han sjunger vackert PRECIS som hans fru. Snart så kommer hotellägaren att vara helt övertygad om att Marc ÄR hans fru och han kommer inte låta honom lämna hotellet för något i världen!

Likt ni säkert förstått vid det här laget så är Calvaire tungt influerad av de skräckfilmer där hotet kommer från degenererade och inavlade lantisar. Det är en hyllning till denna subgenre och Du Welz skäms inte för att fylla sin film med metadoftande direkta referenser. Calvaire har tom sin egen version av middagsscenen från Motorsågsmassakern! Men filmen försöker inte vara en trashig exploitationrulle, utan istället verkar det som om Du Welz mer riktar in sig på art house-publiken. Hans andra stora inspirationskälla är nämligen David Lynch. Särskilt scenen när lantisarna börjar festa på krogen (till märklig musik och med märklig klippning) påminner starkt om den amerikanska surrealisten. Men ni ska inte tro att regissören fegar ut på det groteska; Calvaire är en jävligt våldsam och grafisk film.

Hur går då bladningen av hyllning, seriös backwood-terror och pretentiösa tendenser ihop? Förvånansvärt bra faktiskt. Visst känns filmen väldigt långsam i vissa stunder, men när chockerna väl kommer blir de desto större (och de är rejäla!). I slutändan så har man överseende med filmens lite mer skitnödiga sidor och den framstår faktiskt som ett helt legitimt inlägg i genren. Ett väldigt eget inlägg i genren till och med. Men om vi ser på det från andra hållet så ger filmen faktiskt löften om att vara något mer, vilket den aldrig blir. Det är samma historia (om en medelklassman från storstaden som terroriseras av landsbygdens underklass) som vi egentligen sett flera gånger innan. Jag hade inte kallat detta för en besvikelse, men det är så det är. Calvaire har dock ett stort plus jag måste nämna; den har ett helt fantastiskt foto. De belgiska skogarna ser verkligen både utomjordiska ut och extremt hotfulla. Detta är något som hjälper filmen under dess långsammare partier.

Calvaire är en positiv överaskning. Filmen kanske inte fullt ut lyckas gå sin svåra balansgång (vilket främst illustreras i det något svaga slutet), men är ändå ett intressant experiment. Den är trots allt väldigt kompetent utförd och innehåller alla de ingredienser vi förväntar oss av en lantisskräckfilm. Gillar du subgenren och förtittat dig på Motorsågsmassakern, Deliverance och Just Before Dawn så ska du lätt spana in denna lite överambitiösa belgiska film.

Jag trodde faktiskt inte trailern skulle marknadsföra den så pass mycket som en skräckfilm (vilket den gör). Spana in den!

Annonser

4 svar to “Calvaire (2004)”

  1. Filmen verkar bekant, antingen har jag läst om den nån annanstans eller så har nån berättat om den. I vilket fall verkar den ju intressant, inte minst för de referenser du nämner.

  2. Har för mycket skräck (om man nu kan kalla filmen för skräck) att se för tillfället, men Calvaire verkar helt klart intressant. Jag fastande nästan mest för vissa visuella glimtar i filmen och eftersom den utspelar sig till skogs. Filmer i skogsmiljö tillför alltid något extra till min fantasi på något sätt.

    Ska helt klart kolla in den sen!

  3. …och skogen är både jävligt estetiskt tilltalande och hotfull i Calvaire.

    Filmen är även ganska pretentiös som sagt, men sevärd.

  4. […] ni ihåg i min recension av Calvaire där jag frågade mig vad fan belgisk skräckfilm var för något? Jag skäms verkligen eftersom […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: