And Soon the Darkness (1970)

september 23, 2010

Det var ett ganska bra tag sedan jag blev tipsad om den här filmen. Att alla som sett den var mer än bara positiva bidrog till att jag satte den högt upp på min ”måste se”-lista. Men sedan blev den bortprioriterad; gång på gång. Tills i år när jag såg att det skulle göras en amerikansk remake av den. Nu kände jag mig tvungen att slutligen se originalet. And Soon the Darkness är en brittisk skräckthriller som är regisserad Robert Fuest. Han är mannen som sedan gjorde Vincent Price skräckisen The Abominable Dr. Phibes och uppföljaren Dr. Phibes Rises Again. Jag hade sett båda dessa innan och gillade dom (framförallt för deras snygga scenografi och för Price såklart). Jag förväntade mig nästan något liknande. Men shii fick jag…

Jane (väldigt söta Pamela Franklin som nu växt upp från The Innocents) och Cathy (nästan lika söta Michele Dotrice från Blood on Satans Claw) är två unga engelskor på cykelsemester genom den franska landsbygden. På en bar får Cathy syn på en fransos som hon tycker är snygg (Sandor Elés). Hon övertalar sin resekamrat att stanna i en skogsdunge efter att de lämnat baren (eftersom hon noterat att killen följer efter dom på avstånd). Tjejerna börjar snart bråka med varandra eftersom Jane vill fortsätta innan det skymmer. Bråket leder till att tjejerna splittras upp och Jane cyklar iväg. Men hon ångrar sig snart över att ha lämnat Cathy och sätter sig på ett café i nästa by och väntar. Men Cathy dyker inte upp. När Jane cyklar tillbaka till dungen så är den andra flickan borta. Hon tar sig tillbaka till baren de besökte innan, men ingen har sett Cathy cykla på andra hållet heller. Och vägen är omgiven av åker…

And Soon the Darkness var inte alls som jag tänkte mig att den skulle vara. Filmen är ett kammarspel som lika gärna hade kunnat vara en teaterpjäs. Men de befinner ju sig på den franska landsbygden längst en väg, kanske den uppmärksamme frågar? Eftersom Jane väntat på Cathy en kort sträcka efter dungen, och vet att hon inte cyklat på det hållet, och snart får reda på att hon inte cyklat på andra hållet heller, så rör sig hela filmens handling på en extremt begränsad geografisk yta. De två byarna Jane pendlar mellan är också väldigt små och har bara en handfull invånare. Därför blir även karaktärsgalleriet begränsat. Självklart är det vissa karaktärer som ljuger, men mer än så tänker jag absolut inte avslöja. And Soon the Darkness har ett manus som tungt förlitar sig på sin plottwist i slutet.

Filmen ekar verkligen av Hitchcock, men kanske ännu mer av Polanski. Jag fick starka vibbar av Frantic när jag såg den. Likt Polanskis halvlyckade thriller spelar den extremt mycket på att befinna sig på en okänd plats, där man inte känner till sederna och inte förstår språket. Men där Polanski släpper detta spår en bit in i filmen (och ersätter det med en ganska töntig spionintrig), så vågar And Soon the Darkness löpa linan ut! Dels så håller den på mysteriets upplösning till filmens allra sista minuter. Dels så lyckas den skapa en känsla av att Jane blir mer och mer isolerad och inte kan lita på någon. Paranoian förmedlas så väl att jag allvarligt talat började bita på mina naglar (vilket jag ALDRIG gör annars) i väntan på det oundvikliga våldet (vilket självklart kommer)! En annan film jag kommer att tänka på är The Wicker Man och jag är nästan övertygad om att den var influerad av Fuests film. De är väldigt lika i både sin struktur och uppbyggnad. Men där Robin Hardy (och Anthony Shaffer) använder sig av både surrealism och drömlika absurditeter så är And Soon the Darkness alltför verklig…

Detta är antagligen den film jag recenserat här på bloggen som är minst trash av dom alla. And Soon the Darkness är en helt galet välgjord psykologisk thriller med ett helt fantastiskt manus! Är det en skräckfilm? Både ja och nej. Den tar absolut mycket av sitt bildspråk och sitt sätt att bygga upp spänning på från skräckfilmsgenren. Men att kalla den endast för det är att göra den orättvisa. Det är sannerligen en film som kan mäta sig med både Polanski och Hitchcock! Det finns knappt något blod alls i den här filmen, bara en tryckande paranoia och de rädslor vi alla har kunnat känna vid något tillfälle när vi befunnit oss i främmande land. Min enda fråga är varför inte denna fantastiska thriller har fått mer uppmärksamhet? Det kan säkert förklaras genom att Fuest dels la all sin energi efter And Soon the Darkness på att göra väldigt utpräglad genrefilm och dels att han gjort väldigt få långfilmer överhuvudtaget. Men låt dig inte luras av detta. And Soon the Darkness är den absolut bästa film jag sett på mycket, mycket länge…

Jag vågar inte riktigt rekommendera trailern. Den kan sabba för dig. Samtidigt är den fruktansvärt välgjord och med en extremt läbbig viskande röst. Se filmen först!

Annonser

3 svar to “And Soon the Darkness (1970)”

  1. Bara att nämna The Wicker Man i sammanhanget gör mig nyfiken på denna. Dessutom är jag ju ett Polanski-fan.

  2. Se den då! Jag lovar att du inte kommer att bli besviken. En sorgligt bortglömd film…

  3. […] exploativa rollprestation ledde Franklin vidare till Robert Fuests fantastiska skräckthriller And Soon the Darkness två år senare. Nu spenderade den unga skådespelerskan ett gäng år i skräckgenren. Hon […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: