Devil Times Five (1974)

september 15, 2010

Onda barn i skräckfilm är en hel subgenre i sig själv. Vi har allt från storproduktioner (som The Bad Seed, Village of the Damned, Omen och Children of Corn), till framgångsrika lågbudget yttringar (som The Other, Communion, Ils och Quién puede matar a un niño?) till mer pissigt bottom of the barrel skit (The Good Son och den ganska nya The Children). Var passar då Devil Times Five (även känd som Peopletoys) in? Det är en amerikansk lågbudgetskräckfilm från det tidiga 70-talet och det var ju som bekant en väldigt intressant period för skräckfilmsfans. Men vi kan väl direkt erkänna att Devil Times Five inte är någon Let`s Scare Jessica to Death, Messiah of Evil eller Silent Night, Bloody Night. Den här filmen är sannerligen grindhouse. Det finns inget smidigt alls över utförandet. Men mer om det sen eftersom det är en hel historia för sig själv.

En gangsterfigur vid namn Papa Doc (Gene Evans) bjuder upp sin älskarinna Lovely (Carolyn Stellar) och två par som består av medarbetare till en stuga uppe i bergen. Alla paren har sina egna ganska fuckade problem utom möjligtvis Harvey och Julie (Sorell Brooke och söta Joan McCall) som agerar som identifieringspunkt. Stugan är isolerad och snön ligger djup. Samtidigt kraschar en buss i bergen. Det visar sig snart att passagerarna är fem psykotiska barn som kördes av mentalsjukhusets personal. Barnen och en av vårdarna överlever, men de små skitungarna har snart haft ihjäl sin tillfälliga förmyndare (mordscenen är i så utdragen slow motion att självaste Bo Arne Vibenius hade varit stolt!). Ungarna tar sig snart till huset och börjar döda dom vuxna en efter en…

Det finns mycket märkliga historier som omger den här filmen. Regissören Sean MacGregor fick sparken under inspelningen och sägs ha hamnat på mentalsjukhus efter detta. Ett av mördarbarnen, Gail Smale (sister Hannah), sägs ha varit MacGregors minderåriga flickvän vid tiden för inspelningen. Han klädde upp henne i nunnedräkten för att dölja hennes albinism. Galet stört och grymt osmakligt (inte albinismen då). Hur som helst så avslutades filmen av David Sheldon och det märks att han fick spela in flera scener på nytt. Klippningen är väldigt skum ibland (det verkar fattas scener) och visa skådespelares hårfärg ändras från scen till scen! Men jag tror inte Sheldon hade minsta chans att rädda en här filmen. Den verkar ha varit skit redan från början.

Relationerna mellan paren är grymt ointressanta och inte alls väl underbyggda. De ska bara uppvisa omoraliska beteenden. Det finns en del naket i den här filmen som känns ganska omotiverat (men det hör väl till genren). En slagsmålsscen mellan Lovely och Julie (där de bara har badrockar på sig och dessa lämpligt öppnas upp i stridens hetta) blir dock ren och skär camp.  Barnen ska alla vara olika arketyper (en pojke leker soldat konstant, en flicka är fixerad vid eld, en pojke beter sig som om han är vuxen osv). Manuset försöker använda ungarnas säregenheter för att leverera svart humor. Detta misslyckas totalt. Författarna vet inte när de ska sluta och det blir trams av allt. Filmen har två minimala plus. Barnskådespelarna är faktiskt ganska bra och så innehåller den en ganska minnesvärd mordscen som omfattar pirayor. Men tro inte att ni får något blod i den scenen, eftersom filmen märkligt nog är ganska blodfattig.

Devil Times Five är egentligen en jävligt tacksam film att klanka ner på. Den känns ihoplappad till den grad att den blir tom. Den här filmens mest intressanta aspekt är onekligen de sjuka historier som omger den…

Trailern visar typ klipp från SAMTLIGA mordscener plus att den är mycket bättre än själva filmen. Se den istället för skräpet!

Annonser

7 svar to “Devil Times Five (1974)”

  1. Wow!
    Ännu en gång är vi rörande oöverrens! Även om den inte är en guldklimp fann jag åtminstone dess koncept unikt, vilket inom just denna genren kanske är lite ovanligt.

    http://psykotronisk.wordpress.com/2009/10/09/5-x-illbattingar/

  2. Kul att att du också skrivit om den! Visst är den egen, men jag tror du verkade gilla den mer än mig. Det fanns för mycket jag störde mig på (tex. att den var märkligt blodfattig, att ingen av de vuxna karaktärerna var det minsta intressant, att de drev humorn runt den svarta lillkillen för långt). I slutet kände jag ”jaha, var det inte mer?”

  3. Alltså jag lockas ju av allt det dåliga du beskriver. Frågan är väl bara om det är just underhållande dåligt eller enbart dåligt…?

  4. Vi kan säga så här; filmen blir i alla fall inte tråkig…

  5. Hahaha, det var det jag var rädd för… 😀

  6. […] har i mina tidigare recensioner av The Sentinel, Devil Times Five och (framförallt) Let`s Scare Jessica to Death hyllat amerikansk skräckfilm från det tidiga […]

  7. […] (Let`s Scare Jessica to Death, Messiah of Evil) och riktiga tabbar (Don`t Look In the Basement, Devil Times Five). Denna film ska inte blandas ihop med My Brother Has Bad Dreams från året innan (som den delar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: