The Sentinel (1977)

september 12, 2010

Likt vi alla vet var 70-talet ett viktigt årtionde för amerikansk film. Många regissörer störde sig på det gamla bolagssystemet och försökte berätta historier som var mer socialrealistiska och utanför det traditionella Hollywoods kontroll. Inom skräckgenren yttrade detta sig genom att regissörer började göra filmer som överskred genrens normer. Vi fick filmer som Exorcisten, Don`t Look Now, The Other, Carrie och Omen (för att nämna några). Den amerikanska storbolagsskräckisen fick nytt liv tack vare den allmänna nytändningen inom Hollywood-systemet. Samtidigt är dessa 70-tals skräckfilmer på många sett den ultimata motsägelsen. De är å ena sidan visuellt och estetiskt nyskapande samtidigt som de även är djupt konservativa. Hippievågen under slutet av 60-talet blev uppenbarligen för provocerande för unga regissörer påväg upp i karriären och därför kännetecknas dessa estetiskt och tematiskt utmanande skräckfilmer av en lite märkligt kristen agenda. Regissörerna walked the walk, men they didn`t talk the talk. Om ni fattar vad jag menar.

The Sentinel är en typisk sådan film. Michael Winner hade precis slagit igenom på stor front i Hollywood tre år innan med den reaktionära Death Wish. Nu skulle han haka på den kristna skräcktrenden. Manuset var skrivet av Jeffrey Konvitz (mannen bakom den underskattade julslashern Silent Night, Bloody Night), fast denna gång var det en filmatisering av en av hans egna romaner. The Sentinel gör därför så mycket rätt (estetiskt), samtidigt som den gör allt fel (manusmässigt). Det går hur som helst inte att förneka att det är en galet kompetent film. Dock bara lite för tillrättalagd (om vi kollar på slutet). Den lyckades trots allt väcka lite ont blod när den kom. Winner fattade beslutet att ha med riktiga handikappade i slutet på filmen (när helvetets portar öppnas). Detta ligger helt i linje med tidens anda när filmen skapades (inga dyra dekorbyggen, skitigare, verkligare!), men samtidigt faller det lite platt eftersom filmens budskap är så jävla konservativt. Mer om det snart.

The Sentinel handlar om modellen Alison Parker (grymt attraktiva Cristina Raines). Hon har Jeff Goldblum som fotograf  och lever ett glättigt liv i New York. Men hon ha två problem; dels så vill hennes snubbe Michael (Chris Sarandon) att de gifter sig och flyttar ihop. Dels är hon traumatiserad efter en incident från barndomen. Hur som helst hittar Alison en grymt billig lägenhet som hon är redo att flytta in i. Ända problemet är att en märklig blind präst bor högst upp (som sitter i sitt fönster hela dagarna). Alison börjar snart genomleva riktigt makabra mardrömmar. Hon får allt svårare att skilja dröm från verklighet. Tur att hon har så trevliga grannar i alla fall….

Jag är jävligt kluven inför den här filmen. Hela uppbyggnaden är riktigt grymt utförd. Ofta är The Sentinel en djupt obehaglig film. Särskilt scenen där Alison möter sin döda far i lägenheten är väldigt minnesvärd och riktigt läbbig. Men hela filmens upplösning stinker kristet trams. Det blir lite svårt att ta resten på allvar när man sett slutscenen. Detta kan egentligen inte skyllas på Winner, vars regi, bilder och den stämning han skapar imponerar mycket. Felet måste istället spåras till Konvitz. Han lyckas bygga upp en ansats till en intressant historia (väldigt influerad av Polanskis lägenhetsskräckisar, men ändå). Han lyckas dock inte få ihop allt på ett bra sätt utan förfaller till väldigt tidstypiskt kristet trams.

The Sentinel är väldigt mycket en produkt av sin tid. Under större delen av filmen får man intrycket att den ligger långt över genomsnittet. Men när man sen sett klart den så vet man fan vad man ska tycka. Det är lite märkligt. The Sentinel lyckas vara både en hit och en kalkon samtidigt. Egentligen så borde jag säga till folk att stänga av när det är några minuter kvar. Men samtidigt så är filmen så galet spännande att man verkligen vill se hur allt hänger ihop. Ni får nog se den och skaffa er en egen uppfattning.

Trailern avslöjar alldeles för mycket. Se på egen risk!

Annonser

4 svar to “The Sentinel (1977)”

  1. Jag hoppar över trailern men får väl lägga till filmen på listan över sånt jag ska se. Kul att du nämner Silent Night, Bloody Night som underskattad. Såg den förra hösten och tyckte det var en riktig liten underhållande pärla.

  2. Den är riktigt bra. Det intressanta är att skräckfantaster brukar nämna Bob Clarks Black Christmas som den första slashern (1974) i motsats till den allmänna uppfattningen att det var Carpenters Halloween (1978) som startade genren. Trots att Silent Night, Bloody Night kom ut samma år som Clarks mästerverk så spelades den in två år innan och det finns en del likheter mellan båda dessa filmer (trots stora skillnader också såklart)

  3. […] har i mina tidigare recensioner av The Sentinel, Devil Times Five och (framförallt) Let`s Scare Jessica to Death hyllat amerikansk skräckfilm […]

  4. […] avsnitt av Tales From the Darkside) och den skrevs av Jeffrey Konvitz (som även skrev manuset till The Sentinel utifrån sin egna roman). Huvudrollen spelas av snygga Mary Woronov (som var ihop med Gershuny […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: