To the Devil a Daughter (1976)

augusti 28, 2010

Hammer Films var sannerligen den brittiska skräckfilmens pånyttfödelse på 50-talet. Genom att plocka upp gamla skräckikoner som Universal slängt in i sina filmer under 30-talet och fylla sina filmatiseringar med blod i strålande Technicolor, skapade det brittiska bolaget sig en nisch internationellt. The Curse of Frankenstein, Horror of Dracula och The Mummy blev alla stora hits och gjorde Peter Cushing och Christopher Lee till världsstjärnor. Jag är egentligen inget jättefan av bolagets filmer. Tycker att flera av deras mest kända titlar är lättsmält spökhuset på Gröna Lund-underhållning. Men ju mer åren gick desto mer vågade Hammer att experimentera; både med mer intressanta teman och mer provocerande bilder. Jag kan dock förstå varför det finns folk som gillar de gamla Hammer-rullarna. De har absolut en charm. Det finns en viss stilisering som är unik för bolaget. Till exempel så spelade de in (i alla fall i början) alla utomhusscener i studio, vilket skapar en ganska speciell atmosfär. En av dessa riktigt stora Hammer rullar är The Devil Rides Out. Den regisserades av Terence Fisher (som fick äran att göra alla deras storfilmer) och byggde på en roman av Dennis Wheatley. Jag är inte alls förtjust i den filmen, trots att jag kan se att den har kvalitéer. När Hammer började gå knackigt i mitten av 70-talet vände man sig igen till Wheatleys romaner. Resultatet blev To the Devil a Daughter; deras sista film (om man inte räknar att bolaget på senare tid köpts upp och återuppstått).

Regissör för denna film blev Peter Sykes. Han hade tidigare regisserat en av Hammers mer intressanta filmer; Demons of the Mind år 1972. Självklart är Christopher Lee med och den andra huvudrollen spelas av en väldigt ung Nastassja Kinski. Många ansåg henne alldeles för ung för rollen (som är väldigt vågad) och filmen väckte därför ganska mycket kontrovers när den släpptes. Kinski spelar Catherine, en ung nunna som faller under inflytande av fader Michael (Christopher Lee). Denna präst blev utesluten ur katolska kyrkan och Catherines far (Denholm Eliott) börjar ana ”oråd” (det finns en liten twist kopplad till farsan). Han kontaktar John Verney (Richard Widmark), en författare av ockult litteratur och snart avslöjar denna att fader Michael driver en satanistisk sekt och att han vill använda unga Catherine för att återföda demonen Astaroth! Vad som sedan följer tar staka influenser från Rosmarys Baby, men är så mycket mer trashigt och spekulativt jämfört med den slipade Polanski.

To the Devil a Daughter har inte setts på med så blida ögon. Filmen har ett oförtjänt rykte om att vara en av Hammers sämsta. Visst är slutet märkligt abrupt. Det ryktas om att cashen tog slut och att man därför valde en billigare avslutning (som omfattar en sten och är riktigt lustig) istället för den spektakulära man ursprungligen planerat. Det är svårt att inte jämföra To the Devil a Daughter med The Devil Rides Out. Båda bygger ju på romaner av Wheatley och har ganska lika historier. Men där den senare är mer överlastad med skumma bilder så är denna mer stram och har mer strukturen av en konventionell thriller, kryddad med lite ockultism och övernaturligheter. Detta fungerar mycket bra. Att Sykes fläskar på med både gore och naket gör det till en ganska underhållande soppa. Men visst är slutet nästan komiskt och gör inte riktigt resten av filmen rättvisa.

På många sätt är To the Devil a Daughter den perfekta Hammer-filmen för de som inte gillar Hammer. Den framstår som en underhållande och trashig ockult thriller i motsats till bolagets mer traditionella (och naiva) monsterhistorier. Me like!

Annonser

4 svar to “To the Devil a Daughter (1976)”

  1. […] plus den italienska exploitationbaben Helga Line. Visst skriker kombinationen Lee och Cushing både Hammer och Amicus, men det är helt okej eftersom det är dessa produktionsbolags filmer som den spanska […]

  2. […] var inte bara Hammer och Amicus som gjorde gotisk skräck i England på 60- och 70-talet. Självklart medförde dessa […]

  3. […] nämnde då att Hammer självklart influerade den brittiska skräckfilmen väldigt mycket. Jag har tidigare även skrivit om att studion förändrades ganska mycket på 70-talet (och sedan gick under). Hands of the Ripper […]

  4. […] via Tod Brownings Universalklassiker Dracula från 1931 (och dess informella uppföljare), till Hammers Dracula-svit med Christopher Lee som greven och Dan Curtis TV-film med Jack Palance som Dracula. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: