The Streetfighter (1974)

juni 18, 2010

Jag har inte haft så mycket tid att uppdatera bloggen den senaste tiden. Jävla jobb tar upp all min tid och energi just nu. Men vilket bättre sätt att fira en ny recension, än att skriva om en genre jag inte skrivit om innan? Och att dessutom skriva om en av de absolut bästa filmerna NÅGONSIN i denna genre? Jag pratar såklart om Shigehiro Ozawas fantastiska kung-fu film Gekitotsu! Satsujin ken (vilket ordagrant ska betyda Clash! Killer Fist, typ), men som är mer känd här i väst som The Streetfighter. Detta är inte bara Ozawas bästa film, utan även den legendariska huvudrollsinnehavaren Sonny Chibas bästa film. Men mer om denna världens coolaste kung fu-skådis lite senare.

The Streetfighter är inte gjord i Hong Kong (vilket var genrens vagga) utan i Japan. Även denna film är producerad av Toei (Female Prisoner: Scorpion plus mycket, mycket annat) och likt troget för produktionsbolaget är detta en jävligt blodig historia. Här kan man se de stora skillnaderna mellan kampsportsfilmerna från Hong Kong kontra de från Japan. De första uppfattar jag som mer generiska, mindre blodiga och med ett extremt stort fokus på själva fighterna. De senare är mer genreöverskridande, innehåller mer gore och har historier utöver en ursäkt för att visa välkoreograferade slagsmål.

The Streetfighter skiner på alla dessa punkter ovan. Filmen var redan från början planerad som en del av en trilogi och följdes av Return of the Street Fighter och The Streetfighter’s Last Revenge (alla tre filmerna kom samma år). Ozawa har regisserat alla tre. Han regisserade även Sister Street Fighter, Fifth Level Fist; en spin-off på Sister Street Fighter-filmerna (som i sig är en spin-off på Ozawas egna rullar med Sonny Chiba). Utöver dessa filmer gjorde han även The Defensive Power of Aikido (även den med Chiba). Annars är det jävligt svårt att få kläm på den här mannen eftersom hans tidigare filmer är praktiskt taget okända i väst och det är omöjligt att hitta någon info om dom.

Terry (Chiba) är en streetwise, smådryg gatubuse som gör jobb åt högstbetalande. Vid sin sida har han Ratnose, sin roliga sidekick. Tillsammans räddar de en kampsportsmästare från galgen, bara för att själva hamna i onåd hos yakuzan för att ha vägrat kidnappa en miljonärsdotter (Yutaka Nakajima) vars far nyss dött. Under fritagningen av kampsportsmästaren råkade Terry döda dennas lillebror vilket medför att yakuzan lätt kan mobilisera denna mot Terry. I och med att den japanska maffian nu är emot Terry så ställer han sig på miljonärsdotterns sida. Vad som följer är några av de mest brutala och blodiga fighterna som man skådat i kung fu-filmens historia. Allt kulminerar på en tanker ute till havs där Terry ställs mot mannen han en gång räddat livet på…

Det finns tre aspekter av The Streetfighter som bidrar till dess storhet; 1. Den förvånansvärt intressanta ploten (i alla fall under filmens första halva) 2. Det helt absurda over the top-våldet 3. Sonny Chiba och hans karaktär Terry. De två första talar för sig själva, men låt oss stanna vid den tredje aspekten. Chibas karaktär är verkligen en anti-hjälte; dryg, ovårdad, sexistisk och faktiskt…jävligt mänsklig. Chiba spelar honom extravagant och stortrivs i rollen. Sedan har vi Terrys fightingtkorreografi. Han slåss VERKLIGEN som han är. Medan Bruce Lee slogs graciöst och verkade lätt som en fjäder, så slåss Sonny Chiba istället som ett förståndshandikappat fyllo! Det intressanta är att man verkligen tror på att han är så grym som han är i filmen. Han pustar och stönar och rycker och svajar. Det är helt unikt och hur fett som helst!

The Streetfighter slutar med en cliffhanger, men låt inte detta avskräcka dig. Även om du inte ser de två (sämre) uppföljarna, så är detta fantastisk underhållning. Bara att se Sonny Chiba pusta fram rallarsvingar är värt din tid. Jag är inte jätteförtjust i kung-fu genren, men detta är antagligen det bästa jag sett därifrån.

ps. Självklart återkommer jag med längre utläggningar om legendaren Sonny Chiba.

Filmen är public domain och kan ses i sin helhet här.

Annonser

4 svar to “The Streetfighter (1974)”

  1. Sonny Chiba! Sonny Chiba! Sonny Chiba!
    Mannen är en legend och jag är inte mycket för genren kung-fu men den trilogin är sjukt underhållande med första delen i topp (även om min favoriscen kommer i Return of the Streetfighter där han slår en kille så hårt i bakhuvudet hans ÖGON flyger ut!). Man skulle kanske kalla filmerna splatter-fu istället?

  2. Håller med om att den scenen är galet cool (tillsammans med scenen i den första filmen där han bryter skallbenet på en kille och man ser slaget i röntgen)! Splatter-fu är en ganska talande benämning. Jag tycker generellt att japanska kung-fu/kampsportsfilmer är mycket blodigare än sina kusiner från Hong Kong. Tänker bara på Riki-Oh: The Story of Ricky…

  3. Hahaha! Röntgenscenen ja! Hur fan kunde jag glömma den?

  4. […] fu-stjärna! Sadaho Maeda föddes i Japan 1939 och kommer alltid att bli ihågkommen som Terry i The Streetfighter. Men han gjorde även mängder med andra kampsportsfilmer. Med ett extremt karismatiskt spel och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: