Torso (1973)

juni 11, 2010

Sergio Martino gjorde ett gäng fantastiska giallos i början på 70-talet. Hans The Strange Vice of Mrs. Wardh är en av mina absoluta favoriter inom denna brutala och stiliserade italienska subgenre. Även hans All the Colors of the Dark är riktigt bra. Kanske inte riktigt en giallo, men fortfarande en riktigt cool skräckfilm. Sedan har Martino avverkat nästan samtliga italienska genrer; poliziotteschi (Violent Professionals), sexkomedi (High School Girl), spaghettiwestern (Mannjana), kannibalfilm (Mountain of the Cannibal God), post-apokalyps (2019: After the Fall of New York) osv. Han är en sann produkt av den italienska populärkulturella filmindustrin. Martinos giallos gjorde sig lite kända för att innehålla rikliga mängder sleaze och knullande. Framförallt var det vackra Edwige Fenech Martino fokuserade sin kamera extra mycket på. Denna gång är hon inte med, men detta betyder inte att sleazefaktorn är låg i Torso

Filmen är även känd som The Bodies Presented Traces of Carnal Violence (en direktöversättning av filmens italienska titel) och det är en ganska otypisk giallo. Torso känns mer som en amerikansk slasher än en våldsam italiensk kriminalare med överkomplicerad plot. Visst finns det ett avslöjande i slutet som rör mördarens identitet, men denna plottwist får inte så mycket utrymme i Torso som i andra giallos. I stället fokuserar hela den sista tredjedelen av filmen på att Jane (Suzy Kendall från Argentos The Bird with the Crystal Plumage) är fast med mördaren i ett hus och att han leker katt och råtta med henne.

Annars är ploten lite av det vi förväntar oss. En kvinnomördare härjar och han dödar sexuellt frisläppta kvinnor. Ett gäng studenter, med Jane i spetsen, åker till ett hus på den italienska landsbygden. Där utforskar vissa av tjejerna sin sexualitet genom att pröva på att knulla andra brudar, medan mördaren spanar i buskarna. Det är inte så mycket mer utöver detta. Fast viss låter det mer som en amerikansk slasher än en giallo? Jag har därför mina starka misstankar att Martino var mer influerad av Mario Bavas Bay of Blood än av sina egna tidigare alster.

En lite intressant grej är att Torso är ganska lam på våldsfronten för att vara en giallo. Det finns en riktigt grafisk scen, medan det mesta andra döljs genom smart klippning. Martino vill tydligen kompensera detta genom att vrida upp sleazefaktorn ännu mer jämfört med sina tidigare filmer. Jag har inget emot naket på film, men här blir det nästan parodi. Alla tjejer ska springa runt nakna, till sensuell musik, mest hela tiden. Kendall är ganska bra som den blyga, oskuldsfulla tjejen. Annars är det lite som förväntat inom italienska genrefilm; fullträffar och bommar helt enkelt. Slutet är också lite abrupt och snabbt avklarat, vilket är lite av en besvikelse (om man då inte räknar hela den sista tredjedelen som slutet).

Om du är ett giallofan, så kan Torso vara lite kul eftersom den skiljer sig ganska mycket från andra filmer i subgenre. Den är mycket rakare och mindre långsökt. Men i grund och botten så är det en lite ointressant film. Snyggt utförd, men dock ointressant. Om inte tuttar på film är din melodi…

Njuta Films har gett ut den på svensk DVD.

Lustigt att trailern pushar Carlo Ponti-kopplingen. Annars är den EXTREMT tidstypisk…

Annonser

8 svar to “Torso (1973)”

  1. Har precis skrivit om Stage Fright så jag blev nästan lite rädd när ugglemördaren dök upp i din header… 😉

  2. Kul! Ska gå in o läsa.

    Jag var ju tvungen att dra till med en liten hyllning till filmen vi snackade om 🙂

  3. Håller med i din kritik men tycker ändå den är klart värd att nämnas rent filmhistoriskt för den tillsammans med Black Christmas från 1974 uppenbarligen inspirerat Hr Carpenter och hans ‘Halloween’.

  4. Tur att Balck Christmas är så jävla mycket bättre än den här 🙂

    Visst måste det vara så att Carpenter förtittat sig på Torso. Det fanns ju inte så många slashers att förtitta sig på. Sean S. Cunningham stal ju i Fredagen den 13 rakt av från Bay of Blood! Att jag inte tänkte på den kopplingen…

  5. När det gäller Black Christmas bjuder den ju rätt kul kommentatorspår där regissören Bob Clark som en anekdot nämner hur en då ung och hungrig Carpenter tjatade om en uppföljare till filmen (som han kunde skriva manus till) men att Clark ansåg att skräckgenren låg bakom honom. Carpenter ska till sist undrat vad en uppföljare skulle handlat om, om nu Clark mot all förmodan åtminstone fick leka med tanken och fick till svar: mördaren från första filmen har suttit på psyket, rymmer lagom till Halloween och återupptar sitt dödande på de han missade i första filmen.

    När det gäller Bay of Blood har ju åtminstone Cunningham haft den goda smaken att erkänna var han fann sin inspiration.

  6. Hahaha. That sneaky bastard! Jag har faktiskt den utgåvan av Black Christmas som innehåller Clarks kommentatorspår, men har alltid sett filmen för sent på natten (med spåret på). Jag har somnat alla gånger och inte nått fram till partiet där Clark snackar om det.

    Kul anekdot hur som helst och en liten törn i sidan på Carpenters kreativitet. 😉

  7. […] (eller Bava för den delen). Väldigt många duktiga italienska regissörer hoppade på tåget, som Sergio Martino. Han gjorde sig främst känd för att göra filmer med den sexiga Edwige Fenech. Genom henne blev […]

  8. […] (utöver att han snodde Jasons maskering från en annan tidig italiensk slasher; Sergio Martinos Torso). Och visst är det tydligt att Bay of Blood är en slasher. Det finns inget mysterium att lösa […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: