Il Maestro: Takashi Miikes Gozu (2003)

maj 23, 2010

Av alla Miikes filmer så är denna min favorit. Gozu är en av hans mer personliga filmer. Likt Audition, Izo, Visitor Q och de andra filmerna han har gjort i samma liga så är det ett extremt självrefererande verk. Fast absolut inte på ett dåligt sätt. Miike kan film och han kan framför allt genrefilm. Här leker han med de allmänna konventionerna och våra föreställningar. Framför allt så har Gozu referenser till två genrer (som Miike är väl bevandrad i), nämligen yakuza-rullen och skräckfilmen. Dessa konventioner vänder Miike ut och in på. Slutligen är inte filmen igenkännbar som en genreprodukt, eller knappt ens en film. Gozu är verkligen filmisk självförstörelse.

Den regissören som har drivit samma projekt, och som man kommer att tänka på, är oundvikligen David Lynch. Båda dessa regissörer greppar en enorm populärkulturell förståelse och spelar på våra fördomar om den, men Lynch framstår som torr bredvid Miike. Japanen har en strålande tramsig humor som starkt lyser igenom hans verk. En annan skillnad är att Lynch alltid är Lynch. Trots att han starkt refererar genrer så sätter han alltid en enormt egen prägel på dom. I motsats till Lynchs lustiga huset-speglar, som vi ser populärkulturen genom, så är Miike mer direkt. Gozu är en yakuza-film. Ibland. Gozu är även en skräckfilm. Ibland. Miike använder sig av genrefilm för att säga det han vill säga. Detta leder honom på sann koalitionskurs med filmkonsten.

Det är nästan omöjligt att återge handlingen i Gozu. Filmen har så galet många lager. Men jag ska dra början som sätter upp ramverket för handlingen. Yuta Sone spelar Minami en ung yakuza som hamnar på kollisionskurs med sina känslor. Hans mentor Ozaki (Sho Aikawa) har uppenbarligen blivit knäpp. I filmens början deltar båda på ett möte med klanens boss. Ozaki ser en kvinna med en Chihuahua utanför kaféet där mötet hålls. Hunden är en yakuza attack dog, säger han, specialtränad att döda yakuza. Han springer ut och slungar den lilla hunden i kopplet och slänger den slutligen i rutan. Bossen får spel och beordrar Minami att köra Ozaki till Nagoya där han ska avrättas. Detta är grymt problematiskt för Minami eftersom han är kär i sin mentor.

På väg till Nagoya dör Ozaki (när han ska försvara dom från en yakuza attack car). Minami är förkrossad. Han fortsätter dock till Nagoya. Väl framme så går han till ett fik för att ringa bossen och berätta om den olyckliga resan. När han kommer ut är Ozakis lik borta! Det är nu Minami slängs in i Nagoyas märkliga drömvärld full av ockultism, märkliga karaktärer och buddistisk religiös symbolik (i form av myten om den kohövdade demonen Gozu). Detta tvingar honom att konfrontera sin kärlek till Ozaki (som kompliceras ännu mer eftersom denna återuppstår som en kvinna!). Frågorna om genus och identitet blir allt mer komplicerade när filmen närmar sig sin upplösning…

Gozu är en typisk film som måste upplevas för att förstås. Om du är beredd att ta den resan så är du i strålande sällskap. Visst är det en knepig film som kräver att ses många gånger för att man ska kunna skapa ett sammanhang av den, men samtidigt är Miike på sitt allra lekfullaste humör här. Är du cineast så kommer du att uppskatta alla postmodernistiska lustigheter. Min favorit är nog när den amerikanska frun till rishandlaren ska prata japanska. Hon stammar sig fram genom meningarna samtidigt som hon tittar på väggen bortom Minami. När han följer hennes blick ser han att hon har texten skriven fonetiskt och uppsatt på väggen! Miike skojade här med den ryska skådespelerskan som var kass på japanskt uttal genom att han inkluderade vinkeln där man ser henne läsa sin repliker! Helt briljant!

Men du ska inte tro att Gozu någonsin blir parodi. Det är en fruktansvärt mörk film, i gränslandet mellan genrefilm och mardröm. Jag skrattar och sedan fastnar skrattet i halsen. Jag blir omskakad och åter klarvaket inkastad i Miikes absurda värld. Gozu är verkligen den fulländade cinematiska upplevelsen. Den är något så unikt som en film som innehåller ALLT! (utan att det känns krystat); humor, skräck, avsmak, underhållning, genusanalys, drömtydning, våld och en högst obehaglig födelsescen!

Vem ska se den här filmen? Alla som har ett intresse för filmkonsten! Gozu levererar på alla fronter och är ett sant postmodernt filmiskt mästerverk (filmen har faktiskt fått en hel del cred i den akademiska världen). På många sätt är detta en hyllning till filmkonsten och ett bevis på vad den kan vara. Tack för att du lär oss detta Takashi Miike…

Filmens titellåt……………..helt absurd 🙂

Den japanska trailern (som nästan är lika konstig som filmen)…

Annonser

3 svar to “Il Maestro: Takashi Miikes Gozu (2003)”

  1. Bra skrivet! Jag sitter i skrivande stund och håller på med en c-uppsats som handlar om hur man ska analysera Gozu ur ett narratologiskt perspektiv. En av världens bästa filmer, helt klart!

  2. […] alltid originell och alltid provocerande och tankeväckande. Jag har redan tillägnat en post åt Gozu och den fick trängas där med mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Eftersom jag försöker […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: