Giallo (2009)

maj 19, 2010

Varför skriver du aldrig om nya filmer? Kommer det inga balla filmer nuförtiden? Jag fick den frågan för inte så länge sedan av en polare som var inne på bloggen för första gången. Klart det kommer balla filmer hela tiden, men jag är egentligen intresserad av filmer som av olika anledningar glömts bort. Kanske beror det på manlig samlarmani (att hitta udda filmer för att bevisa för någon, sig själv, att man åstadkommer något). Mer troligt är att det kommer ur min starka fascination för populärkultur. Många av de filmer jag skrivit om har ju faktiskt påverkat den popkulturella sfären på olika sätt (under en viss period). Sedan har de försvunnit från radarn. Det är även mycket lättare att skriva om äldre film eftersom man har sammanhanget klart för sig under vilka former de skapades och vad de representerar. Detta är mycket svårare att göra med ny film. Plus då att nya filmer inte är bortglömda. Även om de är udda och försvinner i mängden så har ofta folk åtminstone hört talas om dom. Och det är väl inget kul att skriva om sådana filmer? 😉

En annan fråga jag fått är varför jag inte skrivit om Dario Argentos filmer. Det är en mycket bra fråga! Det har bara inte blivit av. Varje gång jag tänkt skriva om en Argento-rulle så har något annat dykt upp istället; en bra amerikansk lågbudgetskräckis, en udda och kontroversiell italiensk gorefilm eller whatever. De som följt bloggen fattar att jag älskar Argentos filmer. Det var ju för fan Suspiria som fick in mig på italiensk skräck från början! Och visst kommer det komma en Il Maestro-post om Deep Red. Det är ju helt oundvikligt.

I alla fall så tänkte jag nu göra det som båda dessa frågor siktar mot och skriva om en ny Argento-film. Föreläsningen om Argento sparar jag till en annan gång (och där kan vi verkligen konstatera att det finns galet mycket att säga!). Vad vi antagligen alla är överens om är att den gamla italienska skräckmästaren inte har varit sig lik de senaste årtiondena. Någonting har försvunnit. Fansen tvistar när det hände och jag är helt övertygad om att de flesta anser att Opera är hans sista stora film. Jag gillar Opera, men inte skitmycket. Själv hade jag sagt att Tenebre är den sista filmen från hans kreativa period. Och nä; jag är inget fan av Phenomena.

Däremot så tycker jag (håll i hatten) att han har blivit bättre och bättre de senaste åren igen. Sleepless tycker jag är en av hans mest underskattade filmer, någonsin. Visst är det en best of-giallo med mycket återanvända teman, men den är samtidigt både grymt underhållande och har några riktigt minnesvärda scener. Mother of Tears (håll i hatten igen!) gillade jag mycket. Visst funkar den inte alls som en uppföljare till Suspiria och Inferno. Klart att den hade sina brister (ärligt; vilken Argento-film har inte det?). Men ser man den för vad den är (en helt fristående film) så tycker jag att den är schysst. Var VÄLDIGT förtjust i hela slutet nere i katakomberna. Det kunde nästan mäta sig med de två tidigare delarna i serien! Gillade även hans del i Masters of Horror säsong 2; Pelts. Den var riktigt knäpp och absurd. Hade dock svårt för Jenifer från första säsongen (har läst serien den bygger på och den är så jävla mycket mer läskig) och The Card Player (som känns som CSI: Rom). Jag tror man bara måste acceptera att Argento gör andra typer av filmer i dag än han gjorde på 70- och början på 80-talet. Gör man det så kan man ha kul.

Nog raljerat om Darios ”andra period”. Nu ska vi hugga tänderna i Giallo! För det första så är titeln galet missvisande eftersom detta inte är någon giallo. Istället ska titeln tas ordagrant; alltså italienska för gul. Denna självrefererande smarthet är nog inte Argentos fel utan beror snarare på de två yankees som skrivit manuset åt honom (Jim Agnew och Sean Keller). Dock så har filmen en ganska imponerande rollista; Adrien Brody (hur coolt är inte det?), Emmanuelle Seigner (Polanskis fru) och Elsa Pataky (som mer och mer börjar framstå som en modern europeisk exploitationstjärna). Ännu mer imponerande skulle det varit eftersom mördaren skulle spelats av Vincent Gallo! Denna backade dock ur eftersom Dario, i vanlig ordning, erbjöd huvudrollen till Asia. Anledningen var visst att Gallo och Asia knullat någon gång för länge sedan. Synd, eftersom Gallo verkligen hade varit klippt och skuren för rollen. Asia hoppade sedan också av pga. graviditet.

Handlingen då? En seriemördare härjar i Milano. Han plockar upp unga, snygga kvinnor i sin taxi och håller de sedan fångna samtidigt som han torterar ihjäl dom. Linda (Seigner) är en flygvärdinna som återvänder hem för att umgås med sin syster; modellen Celine (Pataky). Efter att Celine deltagit i en modevisning tar hon en taxi och blir kidnappad av mördaren samtidigt som hon pratar med syrran i mobil. Linda agerar direkt och försöker ta reda på vad som har hänt. Hon kommer snart i kontakt med inspektör Avolfi (Brody), en excentrisk profiler som dedikerat sitt liv åt att jaga seriemördare. Självklart har han även ett mörkt förflutet. Nu börjar en kamp mot klockan för att hitta Celine innan hon blir nästa offer…

En vanlig kritik mot den här filmen som jag läst på flera ställen är att Argento här ska ha hoppat på den tortyr-trend som var populär i amerikansk skräckfilm för några år sedan (Saw och Hostel). Lustig kritik eftersom den här filmen, efter Argentos mått, innehåller ganska lite gore! Tyckte det här mer kändes som en tv-kriminalare, fast med lite sedvanligt knäppa Argento-flashbacks (det är även de som är mest våldsamma). Brody och Seigner är bra utifrån vad de har att jobba med (alltså trist dialog och endimensionella karaktärer). Pataky gör det hon ska göra (alltså vara snygg och skrika mycket). Filmen håller intresset uppe och Argento har ett bra tempo (rutinerad som han är). Det stora problemet ligger på manusfronten. Slutet är katastrof! Det finns ingen egentlig twist i filmen, men framåt slutet så får man intrycket att det kommer komma en sådan. Jag blev faktiskt lite förvånad och väntade mig nu något riktigt intressant. Istället löser sig allt av en slump! Detta känns verkligen grymt otillfredsställande och gjorde mig förbannad. Varför sjabbla bort en sådan uppbyggnad? Nu kanske du lär dig Argento att du ska skriva dina egna manus i fortsättningen…

Är du inget Argento-fan kommer du nog mest ryka på axlarna åt Giallo. Men om du är ett fan, så tycker jag absolut att du ska se filmen. Var bara beredd på att bli jävligt besviken i den sista scenen…

Annonser

5 svar to “Giallo (2009)”

  1. Plox said

    ÄNTLIGEN! En nyare film! 😉

    Den här kommer jag utan tvekan att sätta tänderna i. Oavsett hur dålig kritiken nu har varit. Men utskälld var ju också, nyligen sedda, Do You Like Hitchcock och den tyckte jag faktiskt var helt okej (även om det, precis som det verkar med Giallo, inte riktigt höll hela vägen).

    Men men, kul läsning.

  2. Do You Like Hitchcock? tycker jag är en helt ok tv-film från Argento. Faktiskt tom. bättre än Giallo. Men visst är den här också godkänd underhållning…

  3. […] dags. Det finns säkert någon därute som tänker; äntligen! Deep Red (eller Profondo Rosso) är Dario Argentos absolut bästa film. På nästan samtliga punkter är det den perfekta giallon. Men vi återkommer […]

  4. […] trash is king  har en recension på samma film. […]

  5. […] Romasanta. Och så var hon Emmanuelle Seigners lillasyster i Dario Argentos återkomst, Giallo. Pataky har på senare tid passat på att göra en hel del Hollywood-film och tyvärr så är dessa […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: