The Church (1989)

april 30, 2010

Missförstå mig rätt nu. Jag älskar Michele Soavi. Han har verkligen varit den sista kreativa utposten för italiensk skräckfilm. Stagefright är helt fantastisk och Dellamorte Dellamore kan vara en av de senaste decenniernas bästa filmer. Soavis stora problem är verkligen att han har varit lärjunge hos Dario Argento. Två av hans filmer är en konsekvens av lärjunge/mentor relationen; The Sect och den här. Till båda har Argento skrivit manus. The Church är lätt den bästa av dom, men problemet återstår. Soavi har för mycket respekt för sin läromästare. Han vill fullfölja manuset till punkt och pricka. Problemet är att Dario Argento aldrig skrivit speciellt bra manus. Hans styrka ligger istället i hur han valt att gestalta dom och hur han valt att gestalta andras manus. Vad vi får här är Argento utan Argento ersatt med pretto. Detta klär inte Michele Soavi.

The Curch har verkligen en fantastisk estetik (Soavis styrka), men när det kommer till innehåll faller den tyvärr platt. Historien är helt enkelt så absurd (och framförs på ett sådant sätt) att it dosen`t make any sense. Sammanfattar vi den så var korsriddarna onda och det fanns en hednisk sekt som motsatte sig dom. Dessa blev massmördade och på platsen där detta utfördes byggdes en katedral. I källaren finns en grav och bryter du upp den så blir konsekvensen Fellini-liknande hallucinationer där ungar ligger krökta över kyrkbänkar och spelar trumpet! Utöver detta så får du en hel drös andra fantastiska bilder plus, tyvärr, en känsla av meningslöshet. En massa människor blir instängda i katedralen (bla. en skolklass) när några arkeologer bryter upp upp graven och det är dessa som börjar lida av de här hallucinationerna och av en massa tattiga goreeffekter. Det är i princip allt den här filmen innehåller i fråga om plot. Scenen med bikerparet som klättrar ner i tunnelbanegången, och möter tåget, är nog favoriten när det kommer till filmens icke så trovärdiga övervåld. Det är inte roligt. Det ser inte bra ut. Det fyller ingen funktion i handlingen. Specialeffekterna i denna scen gör nästan ont att se. Soavi har helt enkelt inte vågat begränsa Argento.

Jag förnekar absolut inte att Soavi gjorde galet kul och ambitiösa italienska skräckfilmer i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Vem mer gjorde sådana då? Ingen. Men detta fråntar inte den unkna känslan efter The Church. Denna filmen hade grov potential! Och denna potential var Soavis förtjänst. Tyvärr var han vid detta tillfället lite för kedjad för att verkligen kunna förvalta den väl. Ett plus får filmen i alla fall för en ung Asia Argento i en viktig och lite speciell roll.

Jag tror jag kommer att göra folk förbannade med den här texten. Jag vet att The Church har många fans. Jag förstår även varför folk gillar den. Men sorry, it dosen`t make my motor running. Ångrar jag att jag såg den? Absolut inte. Jag köpte den skitbilligt när jag var i Milano och betraktar den som ett kap. Men är den värd att leta upp? Nix…

Annonser

5 svar to “The Church (1989)”

  1. Visste inte att Argento fungerat som manusförfattare för andra, att han producerat kände jag dock till. Det enda jag sett av Soavi är nog Dellamorte Dellamorte.

  2. Han började faktiskt som manusförfattare. Han skrev ”Once Upon a Time in the West” med Bernardo Bertolucci! På senare tid har han bara skrivt två manus åt någon annan och båda dessa var åt hans lärjunge Soavi.

    Vad tyckte du föresten om ”Dellamorte Dellamore”?

    Du måste även se ”Stagefright”. Det är en riktigt bra italiensk slasher (lite ovanligt) om en mördare i ugglemask som stalkar en musikalrepetition! Den har lite barnsjukdomar, men Sovis fantastiska stil kommer verkligen till sin rätt i den.

    Njuta Films har släppt den på DVD.

  3. Alltså, mitt minne verkar vara otroligt kort nuförtiden, men jag minns inte så mycket av filmen… tror att jag tyckte den var stämningsfull dock. Dags att se om den med andra ord. Ska kolla in Stagefright också framöver. Min lista på filmer som ska ses växer för varje besök på din blogg… 🙂

  4. Kul! Du borde se mitt block hemma med udda trashfilm jag ska hitta/se. Det har nog byggts upp under 10 år och det är oroväckande få som är strukna 😉

    Men det är det som är så jävla skönt. Precis när man tror sig ha sett nästan allt inom en viss typ av film så upptäcker man alltid en ny subgenre eller regissör. Må det fortsätta tills man dör! 🙂

  5. Ja, verkligen! Helt underbart att upptäcka nya skatter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: