Il Maestro: Pupi Avatis The House With Laughing Windows (1976)

april 28, 2010

Det finns vissa filmer som är unika. De korsar gränserna för sin egen genre och blir något mer, något som inte riktigt går att definiera. Kanske ett drama om småstadsliv och de udda karaktärer som bor där. Kanske en betraktelse över den ultimata uppoffringen för konsten. Kanske en kritik av kärnfamiljens tryckande och förintande kontroll. Kanske en uppgörelse med Italiens förflutna och den tystnad som rådde vid fascisternas repression. Kanske bara ren och skär mystik; ockult och sekulär på samma gång. Med ett brinnande hat för den katolska kyrkan. Ni som sett det sidhuvud jag haft på bloggen kanske har undrat vad det föreställer. Jo, det var Pupi Avatis The House With Laughing Windows. Det låter som en giallo. De hade ju liknande titlar. Men Avatis film lånar bara grundformen från denna populära italienska subgenre och blir sedan något helt annat. Allt det jag beskrivit ovan. Kanske.

Men vi börjar med regissören; Pupi Avati. Han är ju trots allt ganska känd. I alla fall inom kultureliten. Han har varit nominerad till guldpalmen i Cannes tre gånger och till guldlejonet i Venedig två gånger. År 2008 vann han lilla guldlejonet för Giovanna’s Father. Han har blivit känd för sina hjärtliga komedier om människor på den italienska landsbygden. House With Laughing Windows är också en varm film om människor på den italienska landsbygden, bland annat. Om ni hittat till den här bloggen så tror jag inte att ni främst är intresserade av guldlejonvinnare. Vem är då denna Avati? Det rör sig egentligen inte om en Avati utan två; Pupi och hans bror Antonio. De båda är stora skräckfilmsfantaster och har skrivit några av de bästa italienska skräckmanusen genom tiderna. Deras historier är ofta kryptiska, mystiska och väldigt ORIGINELLA. Det är sant. Jag använder det förbjudna ordet som börjar med O. Bröderna Avati har skrivit Zeder, Macabro och detta mästerverk. Zeder är en otroligt bra spökfilm med en av de enskilt läskigaste scenerna som italiensk skräckfilm någonsin skapat (kameran i kistan för er som sett den). Den regisserades också av Pupi. Den andra är en makaber ockult historia som utspelar sig i New Orleans och som omfattar en död mans kroppsdel. Den är regisserad av Lamberto Bava (likt jag skrev i min recension av A Blade in the Dark). Nu är vi äntligen framme vid den tredje filmen.

Stefano är en ung konservator som anländer till en liten by i norra Italien. I byns gamla kyrka har man hittat en väggmålning av den kände lokala konstnären Legnani. Målningen har varit övermålad och Stefanos uppgift är att exponera den utan att den blir skadad. Målningen föreställer St. Sebastianos lidande och den misstänks vara Legnanis sista innan han försvann. Ingen vet vad som drabbade honom. Konstnären var dock känd för att måla av människor i ögonblick av smärta och död. Snart börjar mystiska händelser drabba Stefano. Han hör historier från byborna om ett hus som konstnären målade. Huset har skrattande munnar för fönsterna. Stefano tror att om han hittar huset så kommer allting att klarna. Samtidigt hittar han ett gammalt ljudband som kan vara konstnärens inspelning. Bandet är makabert och djupt obehagligt. Konstnären pratar om färger som blod och blod som färger. Det låter som om han dör eller dödar. Stefano vet inte. I ärlighetens namn så borde han inte önskat att han ville veta…

På många sätt är House With Laughing Windows en kryptisk film. Den delar ut information i små portioner och det känns hela tiden som att gåtan blir allt större och större. Men den har en tydlig lösning. En grymt chockerande sådan. Jag har fortfarande svårt att se de sista minuterna på filmen trots att jag vid det här laget nog sett den fem-sex gånger. Likt brukligt för den genre som House With Laughing Windows har sin grund i så har den en twist på slutet. Trots att jag inte räknar den här filmen som en giallo så har den ändå den bästa, mest genomtänkta och framför allt mest obehagliga twist jag någonsin sett i genren. Jag vet hur filmen slutar men själva manuset är så otroligt bra att upplösningen fungerar gång på gång. Det räcker inte att historien är fruktansvärt välskriven, Avati bygger upp en sådan fantastisk dramaturgi och fullföljer slutet så bra att det ALDRIG slutar vara spännande. Fråga mig. Jag vet.

När folk får reda på att jag är intresserad av italiensk genrefilm frågar de mig vad de ska se. Jag brukar säga Deep Red och Suspiria. När folk frågar mig vilken den bästa italienska filmen är säger jag oftast The House With Laughing Windows.

Trailer: Kolla bara hur filmen marknadsfördes. Det finns nästan ingen dialog. En liten varning måste dock utfärdas om du inte sett filmen.

Annonser

10 svar to “Il Maestro: Pupi Avatis The House With Laughing Windows (1976)”

  1. Ännu en intressant film. Finns denna att få tag i på (import-)dvd?

  2. lisa said

    hej min vän. har länkat till dig i min blogg. hoppas att jag kan dela med mig av en eller annan nörd. tack för senast! kram!

  3. Blue Rose Case: Yez, det är import. Och, som sagt, en fantastisk film. Inte alls speciellt svår att hitta.

    Lisa: Läste vad du skrev om mig på din blogg. Jävligt snällt. Som du vet så jobbar jag mycket kvällar, alltså behöver jag inte gå upp tidigt och kan skriva långa inlägg sent på natten. Det är min hemlighet 😉

    Läs förresten recensionen av boken ”Agitator”. Du är med. Kommer du ihåg?

  4. Tack! Ska kolla upp den.

  5. lisa said

    åh, man ska inte underskatta kreativa nätter…

    Visitor Q, jag minns. men kommer inte ihåg vad jag tyckte. vad tyckte jag?

  6. Jag satt och funderade på det. Jag tror också du tyckte den var kul 🙂

  7. […] bosatt i Rom. En kväll när han träffar sin berusade vän Carlo (Gabriele Lavia från bla. Pupi Avatis Zeder). Denna mobbar Marcus för att han är jazzens borgare, eftersom han spelar för konstens […]

  8. […] Inferno) och varvar detta med referenser till flera andra stora italienska klassiker; Pupi Avatis The House with Laughing Windows, Francesco Barillis The Perfume of the Lady in Black och det finns tom vibbar av Luigi Bazzonis […]

  9. […] House With Laughing Windows (även en skildring av vad dessa kan gömma för mörka hemligheter). Läs min hyllningskör till den filmen om ni är nyfikna på Avati och hans brors (Antonios) filmogr…. Vad som däremot är relevant i det här sammanhanget är att deras (få) skräckhistorier är […]

  10. […] är som bekant regitalangen och manusen skrev de båda ihop. Har ni inte läst mina hyllningar till The House With Laughing Windows och Zeder så gör det först innan vi fortsätter. Klara? Bra!!! Som bekant så gjorde bröderna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: