Mosquito the Rapist (1976)

april 8, 2010

Denna lilla bortglömda schweitziska pärla är lite av en dold skatt inom exploitationgenren. Estetiskt snygg, bra skådespelarinsatser, fantastisk musik och genuint obehaglig och provocerande. Låt inte titeln lura er. Huvudpersonen, spelad av en fantastisk Werner Pochath, är inte främst våldtäktsman utan en skändare av griftefriden. En något grov sådan. Han spelar en dövstum ekonom som har ett enormt trauma med sig. Hans lägenhet är svartmålad, makaber och full med dockor som han pinar i sin fantasi. När hippiegrannflickan, som han i smyg är kär i, ramlar ner från taket och dör rämmar alla huvudpersonens sista hämningar i raseri. Han skapar ett alterego åt sig, Mosquito, och börjar bryta sig in på kyrkogårdar nattetid. Han letar efter nyligen döda unga kvinnor att stympa. Snabbt blir skadorna han åstadkommer de döda kvinnornas kropparna allt värre och slutligen börjar han dricka deras blod med ett sugrör av glas. Samtidigt intresserar sig media för vem denna Mosquito är, eftersom han alltid skriver det på väggarna när han besökt kyrkogårdar. Men att bara stympa döda kvinnor räcker snart inte för Mosquito. Han är nu redo att börja döda…

Mosquito the Rapist har mer gemensammt med Henry – Porträtt av en seriemördare än Maniac. Samtidigt väljer regissören Marijan David Vajda inte en realistisk estetisk form för sin film, utan stiliserar allting extremt mycket. Det finns en känsla av dröm över hela historien, eller rättare sagt mardröm. Syftet med detta är tydligt. Allt skildras extremt subjektivt från Mosquitos perspektiv. I bland ifrågasätter man som publik om han verkligen genomför de handlingar han gör eller om de endast är mörka fantasier. En annan aspekt med filmen som fungerar utmärkt är det långsamma tempot. Vajda lyckas bygga upp en sådan spänning i varje scen att man nästan vill att äcklet ska börja för att lätta på trycket. Men när detta väl sätter igång inser man att stympningarna sker i samma lågsamma tempo, vilket gör det nästa outhärdligt att titta på!

Det tåls att sägas; denna film lämpar sig inte för äckelmagade! Visst finns det filmer med mer gore i, men hela Mosquito the Rapist har en sådan tryckande, obehaglig atmosfär att detta verkligen är ett skolboksexempel på när man i film kan använda sig av extremt våld för att förstärka något som redan finns där (och inte bara för sin egen skull). Den metodiska och utpräglade sadismen i Mosquitos handlingar kryper verkligen in under skinnet på dig. Även slutet är briljant i all sin enkelhet. Det är även gjort i en mycket mer realistisk stil än resten av filmen och därför känns det som om verkligheten slutligen hinner ikapp Mosquitos groteska drömvärld. Helt enkelt en av de bästa filmerna om en psykopat som någonsin gjorts och den tål verkligen att jämföras med John McNaughtons fantastiskt obehagliga Henry – Porträtt av en seriemördare.

Men är Mosquito the Rapist verkligen en film om en seriemördare? För att få svar på den frågan måste ni se den själva…

Magstarkt klipp:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: