Nightmare in a Damaged Brain (1981)

mars 30, 2010

Åttiotalet i allmänhet, och det tidiga åttiotalet i synnerhet, var den amerikanska slasherfilmens guldålder. Förutom att alla högtidsdagar och särskilda dagar betades av (i god Halloween-, Fredagen den 13:de-anda), så gjordes det även en galet stor mängd små, nasty lågbudgetslashers. Jag har redan skrivit om Just Before Dawn. Andra var Maniac, The Prowler (aka Rosmary`s Killer), The Burning, Don`t Go Into the House, Hell Night…listan kan göras lång. Dessa filmer hade en särskild kvalitet och känsla; de var skitiga, oglorifierande och eftersom de var så lågbudget hade man inte särskilt mycket cash till ljussättning och dekorbyggen (istället filmades de i verkliga miljöer) vilket gav dom en obehagligt realistisk look. Nightmare in a Damaged Brain (även känd som Nightmares in a Damaged Brain eller bara Nightmare) tillhör denna första våg av amerikanska slashers. Trots att filmen är regisserad av en italienare, Romano Scavolini, så delar den denna trademarkade amerikanska lågbudgetskitighet med titlarna jag räknat upp ovan.

Nightmare in a Damaged Brain är en av de ursprungliga Video Nasties, vilket alltså innebar att man kunde hamna i fängelse om man sålde den i Storbritannien. För er som inte vet vad Video Nasties var, så blev det en betäckning på filmer som totalförbjöds av brittiska censurnämnden efter införandet av en lag, The Video Recordings Act, 1984. Med hemmavideons införande så spreds det en moralpanik, främst i västvärlden, om att våldsamma filmer nu blev mer tillgängliga för barn. Även Sverige fick sin beskärda del av moralpaniken förevigad genom programmet Studio S. Vissa av filmerna på Video Nasty-listan är verkligen bland de mest grafiskt våldsamma filmer som någonsin gjorts (tex. D`Amatos Antropophagus, Deodatos Cannibal Holocaust och Fulcis New York Ripper). Men många titlar var väldigt lama ur goresynpunkt, tex. så var Evil Dead med på listan. Hur står sig då Nightmare in a Damaged Brain? Kan den göra små barn till seriemördare? Om man får tro filmens handling, så visst. Ärligt talat tyckte jag Scavolinis slasher var ganska blodfattig. Detta var tills jag såg filmens sista scen.

Baird Stafford spelar George, en man med ganska grava psykiska problem. Han har återkommande mardrömmar i vilka han hittar ett avhugget huvud i sängen och hans psykologer tror att han lidit av ett enormt trauma i barndomen. George får en alternativ antipsykotisk medicin och beviljas permission. Snabbt avviker han från permissen och beger sig ut på en mordisk roadtrip. Målet verkar vara en familj i södra USA…

Låter handlingen komplicerad? Misstänkte det. Det är verkligen inte så mycket mer plot i den här filmen förutom det jag beskrivit, en liten plottwist mot slutet (som man ser komma på mils avstånd) och den ganska chockerande flashbacken i slutet som avslöjar vad det var för trauma som drabbade George i hans barndom. När det gäller den extremt blodiga flashbacken så kan Scavolini inte riktigt hålla sig under filmens gång utan klipper in enstaka snuttar ur den lite här och där. Detta tar tyvärr lite udden av slutscenen. Men visst är den fortfarande blodig och brutal. Hela filmen känns väldigt amatörmässig; klippningen är konstig, bilden är antingen för ljus eller för mörk och skådespelarna spelar ofta över så grovt att det nästan gör ont. Men Nightmare in a Damaged Brain har ändå….något… Jag brukar inte ha problem med att beskriva vad jag gillar och ogillar med filmer, men i detta fallet vet jag fan vad jag ska säga. Filmen har ”något” som håller mitt intresse uppe till slutet (trots att den i perioder känns mördande tråkig) och när den är slut så har den lyckats förmedla en ångest; en känsla av att känna sig skitig. Vad jag tror jag vill säga är att Nightmare in a Damaged Brain lyckas beröra mig på något konstigt sätt. Och jag gillar filmer som berör.

Det är ingen Maniac (min favorit av det tidiga 80-talets skitiga amerikanska slashers) och den är absolut inte för alla smaker. Men jag måste erkänna att jag gillar den; trots helt galet stora brister.

Annonser

6 svar to “Nightmare in a Damaged Brain (1981)”

  1. […] Murders är det för att leva ut sina perversioner. Filmen ansågs så brutal att den hamnade på video nasty-listan i England. Nu i efterhand så kanske det är en av de minst grafiska filmerna som förbjöds i […]

  2. […] slasher från det tidiga 80-talet; denna gång med Linda Blair! Likt jag skrev i min recension av Nightmare in a Damaged Brain så var det tidiga 80-talet en guldålder för skitiga slashers från USA. Hell Night hör inte […]

  3. […] of Death hamnade inte bara på video nasty-listan i Storbritannien utan blev även totalförbjuden i stora delar av världen. Idag säger Mastorakis […]

  4. […] Glömde att berätta att filmen även av någon (oförsvarbar) anledning blev en brittisk video nasty? […]

  5. […] fast vid en sten och sågs sönder av en bandsåg var nog starkt bidragande till att filmen blev en video-nasty i England. Franco gör även det förbjudna och dödar ett barn på ett väldigt brutalt sätt […]

  6. […] Maniac brukar ofta framhållas som den absolut bästa representanten för denna slashercykel. Nightmare in a Damaged Brain och Unhinged är två andra exempel. Don`t Go in the House tillhör också denna period. Den kom ut […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: