Il Maestro: Michael Hanekes Funny Games (1997)

Tillsammans med Roegs Don`t Look Now är detta den mest kritikerhyllade filmen jag skrivit om här på bloggen. Jag pratar såklart om den österrikiska filmen Funny Games. Den är regisserad av Michael Haneke som har mottagit unisona hyllningar från kritiker och festivaljurys världen över (senast guldpalmen i Cannes för Det vita bandet). Trots att jag verkligen uppskattar hans senaste filmer, så kan jag inte låta bli att tycka att hans tidigare filmer var mer intressanta. Både Den Sjunde kontinenten och Benny Video är riktigt fantastiska filmer som träffar dig som ett jävla knytnävsslag. 71 fragment var jag dock inte lika förtjust i. Den var lite för…äh…fragmenterad. Funny Games var den femte filmen Haneke regisserade (samma år filmatiserade han även Kafkas Slottet) och är på många sätt det mest renodlade uttrycket för hans tidiga konstnärskap. Han hade gjort sig känd för filmer om mänsklig alienation i det moderna samhället och hur denna alienation leder till brutalt våld. Hanekes tidigare filmer var inte helt rumsrena och det brutala våldet blev ofta kritiserat av kultureliten. Samtidigt hyllades även regissören, av samma muppar, för hans realistiska stil och återgivning av just mänsklig alienation. Jag kan tänka mig att Haneke störde sig på kritikernas hycklande inställning och gjorde därför Funny Games.

Historien är enkel och tar sin form från genrefilm. En perfekt medelklassfamilj och deras hund (där pappan, Georg, spelas av den otroliga Ulrich Muhe från De andras liv) är på väg till sitt sommarhus uppe i alperna. I bilen på vägen upp leker de en lek där de ska gissa kompositörer och titlar på klassisk musik. Plötsligt fryser bilden och soundtracket fylls av trashmetal. Vi fattar direkt att något skit kommer att hända. När familjen kommer fram till huset ser de direkt att deras grannar har två unga män på besök (klädda i vita pikéer, vita shorts och vita bomullshandskar), men reflekterar inte mer över det. De går istället in i sitt hus och börjar packa upp. Snart dyker de två killarna upp i familjens farstu. De heter Paul (Arno Frisch från Hanekes Bennys Video) och Peter (Frank Giering) och säger att de bara vill låna några ägg. Mamman (Susanne Lothar; en Haneke regular) ger männen ägg, men Peter är lite klumpig och tappar dom. Paul begär nu nya. Mamman säger att hon inte kan ge dom fler eftersom hon ska baka. De två männen är trevliga men bestämda; de vill ha äggen. Snart blir stämningen hotfull. Detta är bara början…

Michael Haneke har tagit terror-filmens form för att dels visa på våldets meningslöshet och dels ifrågasätta vad vi förväntar oss att se i en av hans filmer. Regissörens tidigare filmer har präglats av en smärtande realism. Funny Games är gjord i samma stil. Den visar mycket vardagssysslor, tagningarna är långa och kameran är statisk. Men plötsligt utvecklas Funny Games till en skräckfilm. Detta är inte vad man förväntar sig av denna tungsinta betraktare över människans hopplöshet. Men det slutar inte där. Redan i scenen där familjens hund är försvinner etablerar Haneke vad syftet är med karaktärerna Paul och Peter. När mamman letar efter hunden ger Paul henne hintar om var den finns (i form av att han säger om det blir varmare eller kallare). Plötsligt vänder han sig rakt mot kameran och blinkar mot publiken. Vi är med på leken i och med att vi valt att kolla på Funny Games. Filmen innehåller fler sådana scener. Paul frågar senare i filmen vem av familjemedlemmarna vi tror kommer dö och vem som kommer att överleva. Framåt slutet säger de två killarna till varandra att de måste skynda sig att ha ihjäl folk innan filmen hinner ta slut. Och i filmens mest drabbande scen lyckas familjen ha ihjäl Peter varpå Paul spolar tillbaka filmen och hinner precis ta ifrån dom vapnet innan dom skjuter!

Varför gör Haneke så här? Jag tror att det finns två anledningar. För det första ger han en kommentar till sina kritiker som tyckt att hans filmer är för våldsamma. Varför tittar ni på dom då? verkar Haneke fråga. Den andra anledningen till filmens metaform verkar vara riktad mot skräckpubliken. Familjen i filmen är extremt realistiskt skildrad. Våldet mot dom är det också. Man blir lurad av filmens genreform. Man tror det kommer att bli en splatterfest. När våldet väl drabbar familjen så är det rått, realistiskt och utdraget. Haneke frågar igen; Är det detta ni vill se? Allt i Funny Games är hyperrealistiskt, bortsett från Paul och Peter. De ser ut och beter sig som brats, men när de ska svara på varför de torterar familjen hittar de hela tiden på nya historier. Ena stunden blev de sexuellt utnyttjade som barn. I nästa stund är de bara uttråkade. Visst påminner detta ganska mycket om Jokern i The Dark Knight? Man börjar ju undra om inte bröderna Nolan sett Hanekes film. Men framför allt så är de två killarna bara en namnlös ondska skapad av regissören. De är ju tom medvetna om filmens konventioner och kan påverka förloppet. Det finns alltså inga flyktmöjligheter för familjen och detta är för vår ”njutnings” skull.

Funny Games befinner sig i gränslandet mellan konstfilm och skräckfilm, med en starkare fallenhet åt den första kategorin. Den är väldigt långsam i perioder. Detta har dock ett syfte. Haneke vill kontrastera realismen mot de två torterarna. Jag har aldrig sett denna metaaspekt användas så effektivt i någon film tidigare. Man känner sig verkligen som en medbrottsling till de två männens handlingar. Våldet är så realistiskt och utdraget att det verkligen äcklar. Vill du se en helt unik kommentar på våld inom filmmediet, då har du fan och med inte råd att skippa Funny Games!

Jag måste även kommentera Hanekes amerikanska remake som kom för några år sedan. Jag har inte sett den. Vad jag förstått så är den i princip en kopia av den första filmen, scen för scen. Det finns ingen poäng för mig att se den. Om det är någon som har sett båda kan väl denna person berätta för mig om det finns några skillnader…

Calvaire (2004)

Visst har vi snackat om fransk extreme wave, men vad är Belgisk skräckfilm? Det som oundvikligen poppar upp är den fantastiska Man Bites Dog från 1992 (Rémy Belvaux RIP). Egentligen så är det inte en skräckfilm, men det är en sjukt originell och väldigt SKRÄMMANDE film. Annars får jag inga genreassociationer från detta splittrade lilla land. Därför var jag extra nyfiken på Calvaire. Titeln betyder svår prövning (alt. oskuldsprov) och båda dessa definitioner är talande för vad som drabbar huvudpersonen i denna smått surrealistiska hillbilly-skräck. Regissören Fabrice Du Welz har även gjort djungelskräckfilmen Vinyan. Denna har jag dock inte sett, så jag har tyvärr inget att jämföra med. Men jag kan berätta för er vad denna unga belgiska regissör gillar; Motorsågsmassakern och Deliverance! Låter väl inte helt fel kanske, eller hur?

Calvaire handlar om Marc (Laurent Lucas), en b-entertainer som utför gigg på ålderdomshem och andra kanske inte helt smickrande tillställningar. Det är julafton och efter ett uppträdande i södra Belgien beger han sig hem i sin van. Mitt ute på vischan (och mitt i ett enormt spöregn) får Marc problem med bilen. Men snart dyker en märklig man vid namn Boris upp (Jean-Luc Couchard). Han säger att han springer runt i skogen och letar efter sin försvunna hund. När han märker att Marcs bil strular tvingar han sig in i den och säger att han ska leda honom till någon som kan hjälpa honom. Marc hamnar nu på ett hotell mitt ute i ingenstans som drivs av en herr Bartel (Jackie Berroyer). Den äldre mannen ger ett sympatiskt intryck och lovar att hjälpa Marc med att reparera hans van. Bartel berättar även lite sorgset att hotellet inte får så mycket gäster längre sedan hans fru Gloria dog (som var en lokalt känd sångerska). Medan Marc tittar runt i bygden börjar han upptäcka märkliga saker. Bland annat springer han på ett gäng bondlurkar i full färd med att sätta på en gris (referens!). Bartel verkar även inte ha det minsta bråttom med att fixa Marcs bil. Samma kväll äter de två männen middag och den äldre mannen ber Marc sjunga för honom. Bartel intygar för Marc att han sjunger vackert PRECIS som hans fru. Snart så kommer hotellägaren att vara helt övertygad om att Marc ÄR hans fru och han kommer inte låta honom lämna hotellet för något i världen!

Likt ni säkert förstått vid det här laget så är Calvaire tungt influerad av de skräckfilmer där hotet kommer från degenererade och inavlade lantisar. Det är en hyllning till denna subgenre och Du Welz skäms inte för att fylla sin film med metadoftande direkta referenser. Calvaire har tom sin egen version av middagsscenen från Motorsågsmassakern! Men filmen försöker inte vara en trashig exploitationrulle, utan istället verkar det som om Du Welz mer riktar in sig på art house-publiken. Hans andra stora inspirationskälla är nämligen David Lynch. Särskilt scenen när lantisarna börjar festa på krogen (till märklig musik och med märklig klippning) påminner starkt om den amerikanska surrealisten. Men ni ska inte tro att regissören fegar ut på det groteska; Calvaire är en jävligt våldsam och grafisk film.

Hur går då bladningen av hyllning, seriös backwood-terror och pretentiösa tendenser ihop? Förvånansvärt bra faktiskt. Visst känns filmen väldigt långsam i vissa stunder, men när chockerna väl kommer blir de desto större (och de är rejäla!). I slutändan så har man överseende med filmens lite mer skitnödiga sidor och den framstår faktiskt som ett helt legitimt inlägg i genren. Ett väldigt eget inlägg i genren till och med. Men om vi ser på det från andra hållet så ger filmen faktiskt löften om att vara något mer, vilket den aldrig blir. Det är samma historia (om en medelklassman från storstaden som terroriseras av landsbygdens underklass) som vi egentligen sett flera gånger innan. Jag hade inte kallat detta för en besvikelse, men det är så det är. Calvaire har dock ett stort plus jag måste nämna; den har ett helt fantastiskt foto. De belgiska skogarna ser verkligen både utomjordiska ut och extremt hotfulla. Detta är något som hjälper filmen under dess långsammare partier.

Calvaire är en positiv överaskning. Filmen kanske inte fullt ut lyckas gå sin svåra balansgång (vilket främst illustreras i det något svaga slutet), men är ändå ett intressant experiment. Den är trots allt väldigt kompetent utförd och innehåller alla de ingredienser vi förväntar oss av en lantisskräckfilm. Gillar du subgenren och förtittat dig på Motorsågsmassakern, Deliverance och Just Before Dawn så ska du lätt spana in denna lite överambitiösa belgiska film.

Jag trodde faktiskt inte trailern skulle marknadsföra den så pass mycket som en skräckfilm (vilket den gör). Spana in den!

Night Train Murders (1975)

Wes Cravens Last House on the Left var en väldigt inflytelserik skräckfilm. När den kom 1972 startade den en helt ny subgenre, nämligen terror-filmen. I korta drag kan väl genren beskrivas genom att ett gäng unga människor (oftast tillhörande den övre medelklassen eller överklassen) hålls som gisslan av en grupp människor ur underklassen eller arbetarklassen. Dessa förnedrar och plågar sina klassantagonister. Ofta slutar det med att allt går för långt och de kidnappade dödas; med vilje eller av misstag. I slutet genomförs det alltid en hämnd mot förövarna. Hur denna hämnd spelas ut beror på filmens, och regissörens, politiska ambitioner. Ett modernt exempel på genren är den brittiska filmen Eden Lake.

Likt alla traditionellt exploativa genrer så var italienarna främst på terror-film. Några exempel är Ruggero Deodatos The House at the Edge of the Park, Ernesto Gastaldis The Lonley Violent Beach (som faktiskt kom ut FÖRE Cravens film!), Umberto Lenzis An Ideal Place to Kill och Mario Bavas Rabid Dogs. Och den här; Aldo Lados Night Train Murders. I en intervju så säger Lado att han aldrig sett Cravens film och att han skrev manuset långt innan Last House on the Left kom ut. Det tror jag sådär på.

Hur det nu än förhöll sig med detta så ska vi kolla närmare på Aldo Lado och återanknyta till det jag skrev innan om terror-filmens politiska ambitioner. Lado var faktiskt en av de mest öppet vänstervridna regissörerna under de italienska exploitation guldåren. Till hans mest kända filmer hör giallon Who saw Her Die? (med George Lazenby), den riktigt bra Short Night of Glass Dolls och den här. Lados återkommande tema i flera av hans filmer är hur de högre klasserna anser sig stå över moral och lag. Detta utnyttjar överklassen till att som Lado uttrycker det; feed of the lower class. Alltså anser sig överklassen ha moralisk rätt att utnyttja den lägre klassen för sina syften. I Short Night of Glass Dolls sker detta med nästan ockulta förtecken. I Night Train Murders är det för att leva ut sina perversioner. Filmen ansågs så brutal att den hamnade på video nasty-listan i England. Nu i efterhand så kanske det är en av de minst grafiska filmerna som förbjöds i Storbritannien under den här perioden. Detta betyder dock inte att The Night Train Murders är en familjefilm…

Två unga överklasstjejer som pluggar i Tyskland ska ta nattåget till Italien för att komma hem över julen. När de hoppar på tåget i Berlin hoppar även två underklassbusar på (spelade av Flavio Bucci och Gianfraco De Gassi). De möter tjejerna på tåget och försöker ragga upp dom. Tjejerna ger dom dock kalla handen eftersom de ser ner på de två unga männen. Snart träffar snubbarna en medelålders, elegant övre medelklass kvinna (en riktigt bra Macha Meril!). Hon och en av killarna får ihop det, men vi förstår ganska snabbt att kvinnan är djupt störd. När ett tågbyte går fel befinner sig plötsligt de två flickorna ensamma på tåget med trion. Det är nu kvinnan börjar hetsa de två männen att börja begå övergrepp mot flickorna. Allt för hennes egen njutnings skull. Detta får självklart tragiska konsekvenser.

För er som sett Last House on The Left så kommer inte ploten att vara någon större överraskning. Självklart finns det även ett hämndmotiv i slutet. Men det är i filmens sista scener som Night Train Murders verkligen levererar sin punchline. Det finns en twist i slutet som är oerhört provocerande och som spelar in med Lados politiska ambitioner. Jag kommer inte att gå in på den här, eftersom då kommer jag verkligen att spoila hela filmen. Det är inte bara slutet som är den här filmens trumfkort. Night Train Murders är en oerhört kompetent utför film. Lado har verkligen ett öga för bilder och levererar flera väldigt snygga scener (slutet inräknat). Han lyckas även göra filmens tågmiljöer oerhört klaustrofobiska. Det är helt enkelt en oerhört spännande film med ett riktigt bra tempo. Uppbyggnaden till det ofrånkomliga våldet är så väl utförd att det i stunder nästan blir olidligt att vänta på det. Lado är en väldigt duktig regissör.

Gillar du inte Last House On The Left så ska du såklart skita i att se Night Train Murders. Det är ju trots allt två extremt lika filmer. Men störde du dig på Cravens löjliga Kling och Klang-snutar och vill ha din terror-film mer på blodigt allvar så är detta absolut något för dig. Om man bortser från att det här är en skamlös rip-off så är faktiskt Lados film extremt mycket bättre än Cravens…