The Innkeepers (2011)

Nu har jag äntligen sett den! Vi pratar såklart om Ti Wests nya film The Innkeepers. Som ni säkert känner till vid det här laget så är jag ett stort fan av herr Wests The House of the Devil. Jag har tom gått så långt att jag kallat den för en av de absolut bästa amerikanska skräckfilmerna som kommit ut på denna sidan av millennieskiftet (något som jag helhjärtat står för). I den filmen lyckades West inte bara att återskapa den visuella stilen från en amerikansk skräckfilm från sent 70-tal, han lyckades även fånga stämningen från denna guldålder perfekt. Men vad är det egentligen mer som gjorde The House of the Devil så jävla bra? West har förstått en väldigt central aspekt i skräckfilmshantverket, nämligen att uppbyggnaden är allt. Tänk på din absoluta favoritrysare och jag garanterar dig att den lägger väldigt mycket tid på uppbyggnad under filmens första del. Den etablerar karaktärerna. Den sätter dom i helt vardagliga situationer. Den skapar en känsla av att något fruktansvärt kommer att hända. Ofta är detta parti filmens allra bästa del. Väntan på att helvetet ska braka loss är oftast mycket värre än själva helvetet (tänk förhörsteknik eller tortyr). Ti West är något av en uppbyggnadsfundamentalist. I House of the Devil visste han att förklaringen bakom varför det läbbiga paret lurat Samantha till huset aldrig kunde mäta sig med det som vi i publiken fantiserat ihop i våra huvuden. Därför avklarade han denna förklaring väldigt snabbt och korthugget i filmens sista tio minuter. The Innkeepers fortsätter detta stora fokus på uppbyggnad och att med små medel få oss att fatta att allt kommer att gå åt helvete. Men West spelar även ett annat lite oväntat kort den här gången. Han kör mycket på humor. The Innkeepers är en skräckkomedi. I alla fall i början. Det är en subgenre som är galet svårt att behärska. Oftast blir det inte speciellt kul och det sabbar skräcken. Att West sätter Sara Paxton (Last House on the Left remaken) och Pat Healy (Ghost World) i dessa roller är inte heller så betryggande. Hur fan blev det då i slutändan?

Claire (Paxton) och Luke (Healy) arbetar på det gamla hotellet Yankee Pedlar Inn. Jobbet är tråkigt och de roar sig bäst de kan. Luke har byggt en hemsida tillägnad hotellets eventuella övernaturliga fenomen och Claire sticker ut och handlar kaffe när hon har tråkigt. Arbetsmoralen förbättras inte av att duon fått reda på att de snart blir arbetslösa. Yankee Pedlar Inn ska stängas och tomten ska bli parkeringsplats. Ägaren har stuckit till Barbados och de två uttråkade hotellarbetarna är tvungna att ensamma arbeta den sista helgen hotellet någonsin kommer att ta emot gäster. Dessa är dock få. En gammal alkoholiserad såpastjärna (den förre detta 80-tals baben Kelly McGillis i en fantastisk roll) har tagit ett rum och en småbarnsmamma som stuckit från sin make (och som personalen stör sig på) har tagit ett annat. För att få tiden att gå beslutar sig Claire och Luke för att genomföra en paranormal utredning av Yankee Pedlar Inn. Det är ju trots allt sista chansen. Skrönor har länge cirkulerat om att hotellet är hemsökt och Luke hävdar tom att han sett saker. Claire är avundsjuk och vill också springa på ett spöke. Ska man tro vandringssägnerna så heter gasten Madeline O’Malley. När hennes make aldrig dök upp på deras bröllop hängde sig Madeline i ett rum på tredje våningen. För att undvika dålig publicitet gömde den dåvarande hotellägaren hennes lik i källaren för att sedan smuggla ut det. Affären uppdagades och sedan dess så sägs en vålnad i bröllopsklänning vandra korridorerna på Yankee Pedlar Inn. Eftersom ingen övernaturlig incident någonsin inträffat när folk är i närheten, så bestämmer sig arbetskamraterna att sova i pass. Den som är vaken genomför EVP-sessioner (electronic voice phenomena för er som inte kollar på Ghost Hunters). Claire är grymt peppad och tar första passet. Tyvärr hör hon mest brus. Vad hon inte vet är att detta är början på en helg som kommer att förända hennes liv…

Ojojoj. När jag satte mig ner med The Innkeepers så var jag verkligen nervös. Förväntningarna var skyhöga och jag var helt övertygad om att jag skulle bli besviken. Herregud vad fel jag hade. Jag fullständigt älskar den här filmen! För mig så är The Innkeepers en näst intill perfekt mix av komedi, arbetsplatsrelationer, karaktärer och skräck. Jag är nästan chockad över hur rolig filmen är i början. Humorn grundar sig i karaktärernas personligheter och deras relationer. Den är väldigt jordnära. Sara Paxton framstår som värsta komiska talangen här! Hon gör även en hel del väldigt rolig fysisk komik och förstärker sin karaktärer med diskreta miner och små ljud. Även Healy är otroligt charmig och paret har en strålande kemi. Det är väldigt uppenbart varför West väljer att skildra karaktärerna på det här sättet i början. Humorn och charmen gör att vi bryr oss om dom. Därför framstår filmens sista hälft som så himla mycket mer tragisk. Här skiljer sig The Innkeepers väldigt mycket från The House of the Devil. West har investerat mycket tid i att skriva karaktärerna och de är (hör och häpna) realistiska. Det fascinerande med filmen är att vi endast får se spökena i några få scener. De figurerar knappt i bild överhuvudtaget. Åter igen så triumferar Wests fundamentalistiska inställning till uppbyggnad. Effekten av dessa få scener i slutet blir extremt stark. Jag skrek faktiskt rakt ut i luften under den sista scenen i källaren (och det gör jag otroligt sällan). Ett långt tag förväntade jag mig knappt att få se några spöken alls. Det blir nästan traumatiskt när vi väl står öga mot öga med dom. En kommentar om filmen som jag läst på flera ställen, och som är en anledning till att många ogillar den, är att folk anser att inget runt hemsökelsen förklaras. Jag hade samma känsla precis när The Innkeepers var slut: ”Shit va coolt, men de sista scenerna säger ju nada!” Sedan började jag fundera på det och insåg långsamt vilken briljant liten spökhistoria West skrivit. The Innkeepers fördummar inte sina tittare utan presenterar sin handling med små medel. Det är som ett litet pussel och ingen av pusselbitarna saknas såvitt jag kan se. Det finns egentligen bara en liten sak jag stör mig på i detta annars mycket solida bygge. En handling som utförs framåt slutet känns kanske inte helt trovärdig. Men detta är en mindre petitess i sammanhanget.

På nästan alla punkter så är The Innkeepers en mer välgjord film än The House of The Devil. Den har mer realistiska karaktärer, mer trovärdiga relationer och ett bättre manus. Samtidigt så är det två väldigt olika filmer. Syftet med den förra filmen var att fånga en tidsanda och en stämning. Nu har West istället skapat en hypermodern och nästan socialrealistisk spökhistoria. Ett fascinerande möte mellan en amerikansk independenttradition och skräckgenren. Resultatet är helt jävla fantastiskt! Detta är absolut en av de allra bästa moderna amerikanska skräckfilmerna och en av de bästa skräckkomedierna på jag vet inte hur länge…

Trailern har legat uppe här på bloggen tidigare och den får filmen att se galet mycket mer generisk ut än vad den är. Den borde mer marknadsförts som en independentfilm med spöken!

Necronomicon (1993)

Efter mycket skola och lite tid för film är nu Trash is King! tillbaka med en ny recension. Eftersom det varit ganska mycket brittisk skräck den senaste tiden (jag är inne i en Amicus-period) riktar vi nu blicken över Atlanten och in i 90-talet. Jag har flera gånger tidigare nämnt Stuart Gordons och Brian Yuznas adaptioner av HP Lovecraft, men aldrig fått tummen ur röven att faktiskt recensera någon av filmerna. Nu är det dags för den Yuzna-producerade Necronomicon (aka Necronomicon – Book of the Dead). Denna gång var inte Gordon involverad (vilket ofta betytt att resultatet varit sämre). Necronomicon följer inte heller mönstret från tidigare filmatiseringar av Yuzna och Gordon. Ofta har de valt en novell av den amerikanska skräckförfattare som de moderniserat och filmatiserat ganska löst. Necronomicon är istället en antologifilm där varje novell filmatiserats av en annan regissör. De tre Lovecraft-historierna är The Rats in the Walls, Cool Air och The Whisperer in Darkness. Regissörerna är fransmannen Christophe Gans (Vargarnas Pakt och Silent Hill), japanen Shusuke Kaneko (Death Note) och Yuzna själv. Yuzna har även regisserat ramhistorien där Jeffery Combs spelar den legendariska skräckförfattaren. Jag skrev ovan att Yuznas egna Lovecraft-tolkningar ofta varit underlägsna de alster som Gordon regisserat. Stämmer detta in på Necronomicon också? Kanske inte riktigt. Yunza befinner sig i kompetent sällskap här. Necronomicon är nog en film som du antingen gillar eller avskyr som pesten. Det är en riktigt utflippad tolkning av Lovecraft (faktiskt ännu mer utflippad än Gordons filmatiseringar) och jag måste erkänna att det är galet underhållande!

I ramhistorien försöker HP Lovecraft (en, som vanligt, fantastisk Combs) att hitta den legendariska boken Necronomicon. Denna ockulta bibel skrevs av den ”galna araben” Abdul Alhazred under inflytande av De äldre (gudomliga varelser i Lovecrafts universum som en gång styrde världen). Lovecraft hittar boken i ett hemligt innerrum i ett ockult bibliotek och lyckas att skriva av delar av den. Hans anteckningar utgör de tre kortfilmerna som ryms i Necronomicon. Den första historien är The Drowned signerad Christophe Gans. Den handlar om Edward De Lapoer (Bruce Payne från bla Howling VI: The Freaks) som förlorat sin fru och son i en drunkningsolycka. Kort efter får han ärva ett hotell som oroväckande ligger ute på en klippa över havet. Han flyttar in där och snart börjar övernaturliga incidenter att hända. Om nätterna vandrar hans döda hustru in i hans sovrum och Edward är övertygad om att han håller på att bli galen. Sanningen är att hans nedbrutna psyke påverkas av en monstruös äldre som sover i havet under hotellet. Nästa historia (The Cold) är regisserad av Shusuke Kaneko och skildrar när Emily (Bess Meyer) återberättar för en reporter vad som hände när hon flyttade in i ett nedgånget hyreshus i Boston. Hennes fastighetsägare uppmanade henne att inte störa den professor (genrelegenden David Warner) som bodde i vindslägenheten. Men Bess kommer i kontakt med honom och lär sig snart hans hemlighet. Han måste döda för att få evigt liv. Yuzna själv har regisserat den sista historien i antologin som heter Whispers. Här jagar den unga polisen Sarah (Signy Coleman) en seriemördare som kallas The Butcher. Efter att hon och hennes partner (som även är hennes älskare) kraschar sin bil blir partnern indragen i ett övergivet hus. Sarah tar sig in och upptäcker snart att seriemördaren inte riktigt är vad hon trott…

Om jag börjar med det som är dåligt så finns det enorma skillnader i kvalitén på skådespeleriet i Necronomicon. Riktiga veteraner (Combs och Warner) paras ihop med folk som nästan verkar vara amatörer. Detta är dock en aspekt som jag kan bortse ifrån om filmen ändå underhåller. Ett annat (mindre) problem är att specialeffekterna växlar mellan att vara helt jävla fantastiska och småtattiga. Detta är inte heller så konstigt eftersom budgeten var väldigt begränsad. Vad är bra då? De tre regissörerna ger sina egna väldigt olika tolkningar av Lovecraft. Gans The Drowned är nog den av kortfilmerna som är mest trogen den amerikanska skräckförfattaren. Fransmannen fångar skickligt Lovecrafts stämning och det finns en mörk, lätt poetisk ådra i hans avsnitt. Tyvärr innehåller också detta segment de sämsta specialeffekterna (och de som är mest överambitiösa). Yuzna gör det han brukar göra i sin del och ger oss en extremt utflippad tolkning av Lovecraft. Det är rikligt med spektakulärt gore och kul (men inte helt troget källmaterialet). Överlägset bäst är Shusuke Kaneko. Hans blandning av mysterium, splatter och märkligt vemodig stämning kanske inte känns så Lovecraft, men gör The Cold till en riktigt intressant liten skräckhistoria. Något som alla tre historierna har gemensamt är dock att de är riktigt underhållande. Samtliga regissörer håller ett högt tempo och lyckas lämna sitt personliga avtryck på Lovecrafts noveller. Det är (totalt sett) mycket gore, sleaze och och många utflippade infall. Och hur kan du inte älska en film där Jeffery Combs spelar den den mytomspunne författaren från Rhode Island?

Gillar du någon av Yuzna/Gordons övriga Lovecraft-filmatiseringar så måste du absolut se Necronomicon. Är du nyfiken på dom så är den här filmen en bra början. Du får tre unika visioner och om du inte gillar någon av dom så kan du bara hoppa till nästa! Dock tror jag inte den här filmen är för alla. Stör du dig på låga produktionskostnader och blir provocerad av dåligt skådespeleri så ska du nog se dig om efter något annat.

Filmen var straight to video och trailern är kort och koncis. Ganska lustig dock…

Vixens: Sue Bernard

Russ Meyer hävdade ofta att han hade ett öga för kvinnor. Den åsikten kan man tycka vad man vill om, men fakta kvarstår: många av hans upptäckta skådespelerskor blev sedan stabila genreaktriser. Sue Bernard började sin karriär som 27-åring tillsammans med Tura Satana i Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! Hennes far var förintelseöverlevaren och kändisfotografen Bruno Bernard och hennes mor Ruth Brand, en teaterskådespelerska. Rollen i Meyers kultfilm gav henne både en karriär som utvikningstjej och exploitationaktris. Bernard var med i skräckthrillern The Witchmaker och den lesbiska sexploitationrullen That Tender Touch. Efter den bisarra musikalen The Phyx hamnade Bernard i Paul Hunts stenhårda western Machismo: 40 Graves for 40 Guns och Bert I. Gordons legendariska trashfest Necromancy (aka The Witching) där hon spelade mot både Orson Welles och duktiga Pamela Franklin. Bernard hann med en till väldigt intressant genrefilm innan hon 1974 gick i extremt tidig pension. År 1973 gjorde den underskattade skräckregissören Curtis Harrington The Killing Kind, som hon hade en roll i. Efter drygt 10 år inom b-filmssvängen tröttnade dock den karismatiska och söta Bernard på filmbranschen.

Kort reflektion om en spökfilm…

Eftersom det är mycket i plugget just nu så får det bli ett kort inlägg idag. För ett tag sedan så såg jag Oxide och Danny Pangs första amerikanska film The Messengers. Jag gillar flera av brödernas Hong Kong-producerade skräckfilmer. The Eye har en cool grundidé och utförandet är kompetent. Även uppföljaren gör mig inte besviken (för ovanlighetens skull). Recycle hade brister, men även mycket originalitet och kreativitet i sitt utförande. Allt det jag nämnt ovan saknas i The Messengers. Det finns EN riktigt bra skräckscen i denna haunted house-film (den när Kristen Stewart håller i sin lillebror i korridoren och spöket närmar sig bakifrån). Annars är det idel tröttsamma klichéer uppgrävda ur genresoptippen. John Corbetts pinsamma Shining-imitation och slutet där kärnfamiljen står starka mot hotet får en bara att vilja spy. Filmen är snygg i alla fall, om nu det skulle vara någon tröst…

Erfarenheten av The Messengers väckte åter liv i en gammal tanke; hur kommer det sig att regissörer som gjort bra filmer i sina hemländer gör bajs när de hamnar i USA? Är det bara de stora studiornas likriktning som är problemet eller beror det även på andra faktorer? The Messengers är tex producerad av Sam Raimi och hans Ghost House Pictures så de borde ju kunna skräck (trots att även de i ärlighetens namn gjort rejält med skit). Har ni några tankar runt detta? Diskutera gärna så ses vi snart igen!

Death Note is da shit!

Eftersom jag är ett ADHD-barn så håller jag alltid för många bollar i luften samtidigt. Jag försöker alltså att beta av alla (potentiellt) grymma tv-serier på samma gång. Utöver att jag kollar på Buffy just nu, så har jag även lyckats smyga in den japanska animen Death Note i mitt schema. Premissen är helt jävla fantastisk. En gymnasiesnubbe hittar en anteckningsbok. Om du skriver ett namn i den så dör personen. Du kan även specificera deras död. Problemet är att helvetet saknar sin bok och snart så dyker det upp en demon som följer pojken och ser till att han hanterar sin nyfunna makt rätt (vad nu det innebär). Efter fyra avsnitt så är serien grymt intressant och bearbetar förvånansvärt många jävligt seriösa psykologiska och filosofiska frågor. Jag måste återkomma till Death Note!

Top 5: Mest skrämmande skräckspel

Det har varit mycket film på Trash is King! det senaste året. Studier medför att jag inte hinner läsa så mycket genreromaner och kombinerat med jobb (och kass ekonomi) medför min utbildning att jag inte konsumerar så mycket annan kultur. Därför tänkte jag nu göra en lite annorlunda lista. Jag har alltid spelat en hel del tv- och datorspel (i perioder). Interaktiv underhållning har stigit rejält i status de senaste åren och blivit folklig; både yngre och vuxna spelar i allt större utsträckning. Samtidigt så har kvalitén på själva spelen ökat avsevärt och spelindustrin omsätter nu lika mycket pengar som Hollywood. Självklart så är jag mest intresserad av skräckspel och har därför nu knåpat ihop en lista över de skräckspel som JAG finner läbbigast. Det finns ingen inbördes ordning.

Silent Hill 2

(Playstation 2, 2001)

Vi börjar med en odiskutabel klassiker. Två år innan så hade Konami skrivit om premisserna för skräckspel genom att introducera mörka psykologiska element i genren, men det klaffade inte fullständigt förrän i uppföljaren. James resa genom Silent Hill för att hitta sin döda fru innehåller tärande skuld, en flyende verklighetsuppfattning och våldsamma sexualiserade neuroser. Silent Hill-serien har på senare år tappat flås rejält. Men det spelar ingen roll. Detta är fortfarande ett helt fantastiskt spel. Antagligen ett av de bästa någonsin.

 

Prisoner of Ice

(PC, 1995)

Vi har tidigare diskuterat att stämningen från HP Lovecrafts berättelser är svår att fånga på film. I datorspel verkar det dock vara lättare (kanske för att den interaktiva underhållningen egentligen ligger närmare litteraturen i möjligheter att bre ut historier och bygga upp karaktärer). Infogrames gjorde en hel del Lovecraft-spel på 90-talet (tex Alone in the Dark och Shadow of the Comet). Starkast intryck gjorde dock det här spelet. Kanske är det för att handlingen är influerad av At the Mountains of Madness (min favorit bland Lovecrafts noveller). Eller så är anledningen att det här gamla äventyrsspelt fullständigt sätter både mystiken och stämningen hos den legendariska författaren.

Amnesia – The Dark Descent

(PC, 2010)

Nu dags för något lite nyare. Och skånskt! Frictional Games är en liten oberoende spelstudio med högsäte i Helsingborg. De har tidigare gjort sig kända för Penumbra-serien. De spelen var helt okej (utifrån resurser), men de kunde inte förbereda någon på denna fasansfulla best. Du vaknar upp i ett slott med minnesförlust. Nu måste du pussla ihop vem du är och vad som händer. Problemet är att du inte är ensam. Briljant spelmekanik (du måste gömma dig i mörkret för dina demoner, men gömmer du dig för länge får du panik), den bästa användningen av ljud i något skräckspel någonsin och en fascinerande liten historia gör det här spelet till en omedelbar klassiker. Spela bara inte det mitt i natten med hörlurar på. Jag gjorde det en gång och kommer aldrig att göra det igen…

 

Fatal Frame II – Crimson Butterfly

(Playstation 2, 2003)

  När man pratar om de mest skrämmande tv-spelen genom tiderna så kommer detta Tecmo-spel alltid på tal. Fatal Frame II (Project Zero II i vissa delar av världen) är ännu ett exempel på när allt faller på plats i en uppföljare. Det första spelet introducerade en smart spelmekanik; för att fånga vålnaders själar så måste du låta de komma så nära din kamera som möjligt innan du trycker av. Uppföljaren tar denna grundidé, skruvar upp den till hundra och för in en fruktansvärt skrämmande historia. Mycket läskigare än många asiatiska spökfilmer (som spelet hämtar inspiration från) och med flera fruktansvärt deprimerande slut (beroende av hur du spelat) så är det här spelet ett måste för skräckfans.

Eternal Darkness – Sanity`s Requiem

(Gamecube, 2002)

Här har vi ännu ett spel med kopplingar till Lovecrafts värld, men denna gång så har Cthulhu-mytologin mest fungerat som inspirationskälla. Alexandra Rovias åker till sin farfars herrgård i Rhode Island efter att han blivit mördad. Snart hittar hon en uråldrig bok klädd i människoskin. Alexandra läser i den och hittar skildringar av när människor genom historien stridit mot De äldre. I spelet bekantar du dig med karaktärer från flera olika tidsepoker; en romersk legionär, en kambodjansk slavflicka, en franciskanermunk under medeltiden, en reporter under första världskriget, en kanadensisk brandman i Kuwait under Gulfkriget osv. Alla dessa fyller en roll som brickor i de uråldriga krafternas spel. Hela tiden står din psykiska hälsa på spel. När mätaren sjunker i botten blir det allt svårare att skilja på fantasi och verklighet (spelet hävdar tex att din tv är sönder!). Eternal Darkness är den där moderniserade uppdateringen av Lovecraft jag alltid drömt om…

  ———————————————————————————————–

Mer eller mindre nyutkommet:

Siren: Blood Curse

(Playstation 3, 2008)

Det hävdas ofta att det inte produceras så mycket bra skräckspel till den här generationen spelkonsoler. Jag känner mig tvingad att motbevisa detta med två exempel. Det första spelet är skapat Keiichiro Toyama (mannen bakom Silent Hill-serien) och är egentligen en remake av hans egna Forbidden Siren (och uppföljaren) som släpptes till Playstation 2. Originalspelen var intressanta, men hade enorma brister. Alla dessa är åtgärdade i denna fantastiska remake. Jag får fortfarande gåshud om jag råkar höra spelets musik…

Dead Space

(Playstation 3/Xbox 360, 2008)

Vad får man om man blandar Alien och Event Horizon? Dead Space såklart! EA Redwood lyckades skapa en mindre modern skräckklassiker (och samtidigt återuppfinna survival horror-genren) med sitt spel om en räddningsexpedition som hittar det försvunna rymdskeppet USG Ishimura. Fantastisk användning av ljud och så läbbigt att snubben i tv-spelsaffären frågade mig om jag verkligen var säker på att jag ville köpa det (de hade visst fått en hel del klagomål). Har dock inte spelat uppföljaren, så där kan jag inte riktigt uttala mig.

Motel Hell (1980)

Det har varit ganska mycket Amicus Productions här på bloggen den senaste tiden och nu kommer ännu en film med anknytning till det brittiska skräckbolaget. Regissören Kevin Connor började sin kariärr med att göra filmer för Amicus i mitten av 70-talet. Han regisserade bla From Beyond the Grave och The Land That Time Forgot. Fast absolut mest känd är han för den här USA-producerade skräckkomedin från 1980. Manuset skrevs av de två bröderna Jaffe: Robert (som tidigare skrivit Donald Cammells Demon Seed utifrån Dean R Koontz förlaga) och Steven-Charles (som var producent och senare skyldig till Flugan 2). Den bisarra historien gick inte riktigt hem hos de stora filmbolagen. Ett tag var Universal intresserade och Tobe Hooper hade tackat ja till att regissera (lustigt, eftersom Motel Hell är starkt influerad av Motorsågsmassakern), men när studion fick kalla fötter så hoppade han av projektet. Efter att manuset bollats runt i tre år mellan olika produktionsbolag hamnade det slutligen hos Connor och vann uppbackning av United Artists. Filmen spelades in med den minimala budgeten 3 miljoner dollar och försvann snabbt i mängden av slashers som kom ut i början av 80-talet. Tiden gick och många år senare började genrefans plötsligt att prata om Motel Hell. Fans av Evil Dead framhöll gärna filmen som en av 80-talets allra bästa bortglömda skräckkomedier. Idag så är Motel Hell väldigt populär i vissa kretsar. Den har bla kallats ”briljant”, ”väldigt rolig” och ”galet underskattad” av sina anhängare och den skaran verkar växa. Nu är det dags för Trash is King! att ta sig an denna kultiga redneck-skräck…

Bonden Vincent (en avdankad, men väldigt bra Rory Calhoun) producerar det absolut bästa torkade köttet i delstaten. Besökare kommer från långväga för att köpa lite kött och bor då på det motell som Vincent också driver på sin gård tillsammans med sin märkliga syster Ida (Nancy Parsons). Motellet heter Motel Hello, men neonlamporna som bildar o:et har lite oroväckande slocknat. Oron är i högsta grad bekräftad. En sen natt råkar unga Terry (väldigt vackra Nina Axelrod från bla Critters 3) och hennes biker-pojkvän ut för en motorcykelolycka. Vincent hittar den unga kvinnan och tar med henne hem. Syskonparet kurerar Terry tills hon är återställd och de är så snälla mot henne att hon tackar ja när de ber henne att stanna kvar på gården (Vincent hävdar att Terrys pojkvän dog i olyckan). Den karismatiska äldre mannen charmar Terry rejält och hon börjar känna en allt starkare attraktion till honom. Slutligen frågar Vincent om Terry vill gifta sig med honom och hon blir överlycklig. Men vad Terry inte vet är att det var Vincent och Ida som orsakade hennes olycka och det är inte första gången de lagt ut spanska ryttare på landsvägen. Självklart så är hennes pojkvän heller inte död. Han ligger nedgrävd upp till halsen i ett grönsaksland med sina stämband avklippta. Vincent och Ida matar sina mänskliga grönsaker genom trattar tills det är dags för skörd (vilket innebär att offrens huvuden knyts till en traktor som drar till deras nackar bryts). Ni kan nog gissa vad som händer med kropparna sedan. Den enda som börjar ana oråd är Vincents töntiga lillebror Bruce (Paul Linke), som även är den lilla stadens sheriff. Han är förälskad i Terry upp över öronen. Men kommer han hinna rädda henne innan det är för sent…

Det finns en ganska tilltalande mörk komisk ton i vissa delar av Motel Hell. Bonden Vincent är otroligt karismatisk och all cred måste här gå till Calhoun för hans fantastisk skådespelarinsats. Vincent representerar en (i USA) idealiserad urbild av en gudfruktig, hårt arbetande, amerikansk lantbo och detta kontrasteras på ett ironiskt vis mot hans sinnessjuka handlingar. Karaktären är verkligen filmens centrum. Resten av ensemblen är absolut inte lika intressant. De är mer eller mindre stereotyper och skådespeleriet haltar ofta rejält. Det finns några roliga repliker (som den berömda dödsrepliken i slutet) och lite utflippade karaktärer (som BDSM-paret som tar in på motellet), men på det stora hela så är Motel Hell faktiskt ganska ordinär redneck-skräck. Hur grym Calhoun än är, så kan han inte bära upp hela filmen själv. Manuset lägger lika mycket fokus på Ida och hon är en ganska traditionell lantispsykopat. Tro absolut inte att jag med detta menar att Motel Hell är dålig, för det tycker jag inte den är. Den är underhållande och väldigt välgjord med tanke på budgeten. Connor slänger in lagom mängder gore och sleaze utan att tjata ut något av det och filmen är även väldigt kompetent filmad (spana tex in motorsågsduellen). Fast någonstans så kan jag inte undvika att känna mig lite besviken. Många hajpar upp den här filmen rejält och jag förväntade mig nog en smart svart komedi. Istället så fick jag en bra Motorsågsmassakern-ripoff med doser av svart humor. Detta tycker jag inte räcker för att klassificera Motel Hell som en klassiker.

Gillar du subgenren (alltså inavlad lantis-skräck) så ska du absolut spana in Motel Hell. Den är som sagt underhållande och lite lagom störd. Men någon Evil Dead 2 är detta absolut inte…

Trailern tar inte alls upp filmens humor, vilket känns lite skumt…

The Leopard Man (1943)

Nu har turen kommit till Jacques Tourneurs sista RKO-skräckis. Efter den enorma succén med Cat People ville Val Lewton göra ännu en film på kattema. Inspiration fann han i författaren Cornell Woolrichs roman Black Alibi (en författare som Hitchcock senare också skulle filmatisera när han gjorde Fönstret åt gården). Lewton anlitade återigen manusförfattaren Ardel Wray (I Walked with a Zombie) för att adaptera denna historia om ett gäng mord i en amerikansk/mexikansk gränsstad för vita duken. Märkligt nog så finner vi även här en ganska stor inspirationskälla för Paul Schraders remake av Cat People från 1982 (trots att den här filmen inte har någonting med de båda ursprungliga Cat People-filmerna att göra). Detta kan tyckas märkligt, men egentligen så sätter Schrader fingret på något centralt. The Leopard Man riktar sig till samma publik som såg Cat People och leker med deras förväntningar. Filmen är mycket mer effektiv om du först sett Tourneurs förra kattfilm och då framstår The Leopard Man nästan som meta. Hela plottwisten spelar på vad vi förväntar oss av en film vid namn The Leopard Man och vänder upp och ner på dessa förväntningar. Och visst finns det en svart panter i den här filmen också. Det är tom samma svarta panter som Lewton och Tourneur använde i Cat People. Hur står sig då The Leopard Man i den stenhårda konkurrensen med Tourneurs båda övriga RKO-skräckfilmer? Ganska bra. Som skräckfilm så känns den nog mest modern av samtliga RKO-rysare. Samtidigt så är filmen mer än skräckthriller än en renodlad skräckfilm. Men jag återkommer till detta. Nu tar vi handlingen…

Kiki Walker (attraktiva Jean Brooks från The Seventh Victim) är en nattklubbssångerska i en liten amerikansk stad som ligger på gränsen till Mexiko. Hennes manager Jerry Manning (Dennis O`Keefe) anser att Kiki behöver krydda sitt uppträdande, så han hyr en svart panter som hon ska uppträda med på scen. Men redan första kvällen går allt åt helvete. Pantern sliter sig från sitt koppel och flyr. Snart dyker liket av en ung flicka upp. Hennes kropp har klösmärken och intill hittar polisen spår av katthår. Hela den lilla staden går ihop för att hitta det förrymda kattdjuret innan det dödar igen, men pantern går inte att finna nånstans. Snart dyker ännu ett lik upp. Och ännu ett. Manning börjar dock tvivla på att det är pantern som är skyldig till dödsfallen. Han konsulterar både indianen som äger pantern och en forskare (James Bell). Morden sker på öppna platser där kattdjuret inte borde känna sig trängt och alla offren är unga kvinnor. Gamla indianlegender talar om att människor kan förvandlas till kattdjur, men är verkligen svaret så enkelt? Eftersom både Manning och Kiki anser sig skyldiga till att pantern flydde (och vill rentvå sina namn) börjar de att gillra en fälla. De vill fånga in den verkliga mördaren…

Jag nämnde ovan att The Leopard Man känns väldigt modern. Detta beror nog mest på att filmen har en hög bodycount. Tourneur lägger mycket kraft på att bygga upp mordscenerna och trots att man inte får se själva morden så hade upplägget fungerat i en modern slasherfilm. Med briljant regi och ett öga för detaljer lyckas Tourneur göra flera av dödsögonblicken minnesvärda. Bäst är scenen med den unga tjejen som blivit utelåst. Medan familjen försöker få upp den låsta dörren angrips hon på andra sidan och vi hör hennes skrik. Sedan flyter blodet in under dörren och in i huset. Överhuvudtaget så delar The Leopard Man mycket stämning med regissörens två tidigare skräckfilmer. Konstraster mellan ljus och mörker används mycket effektfullt (särskilt i filmens slutscener) och öknen runt den lilla staden ser hotfull och extremt ogästvänlig ut. Trots att historien kanske är den minst komplexa av de tre filmerna, så innehåller nog The Leopard Man den enskilt bästa dialogen. Ardel Wray fick hjälp att skriva repliker av Edward Dein (senare regissör av The Leech Woman) och det märks att dialogen är genomarbetad. Den är förvånansvärd befriad från den lite teatraliska sentimentalitet som präglade många av tidens filmer och bidrar nog också till filmens moderna känsla. Tyvärr så tycker jag inte riktigt att upplösningen mäter sig med resten av filmen. Den är absolut inte dålig (och känns helt logisk), men jag hade nog förväntat mig lite mer.

The Leopard Man är ännu en väldigt lyckad skräckthriller av Lewton och Tourneur. Det är faktiskt förvånande hur psykologisk filmen i slutändan är (att säga mer är en spoiler). Den är mer spännande än Cat People, men kan inte riktigt mäta sig med med den mångbottnade och creepy I Walked with a Zombie. För att du ska få ut maximalt ur den kräver den dock att du ser Cat People först…

Trailern gör ett bra jobb med att marknadsföra filmens mysterieaspekter…

Music for the Masses: British Gothic del 3

Hammer hade James Bernard och Amicus hade Douglas Gamley. Denna kompositör skrev musiken till alla bolagets bästa filmer. Han debuterade i det brittiska skräckbolagets tjänst redan i deras första genrefilm, Horror Hotel. Gamley fortsatte sedan att skriva musik till Amicus allra bästa antologifilmer: Asylum, Tales from the Crypt och The Vault of Horror. Han komponerade även musiken till den halvlyckade And Now the Screaming Starts!, till den meta-doftande Vincent Price-pärlan Madhouse och till bolagets lyckade deckare/varulvs-hybrid The Beast Must Die. I motsats till Bernard så vände sig Gamley inte till andra sidan Atlanten för inspiration, utan inkorporerade istället ofta stycken från klassiska verk i sina soundtracks. Detta var mycket effektivt. Gamleys soundtracks har något tidslöst och pampigt över sig, men lyckas ändå fullständigt vara i skräckhistoriernas tjänst. Han lyckades helt enkelt skriva några av de allra bästa brittiska skräcksoundtracken genom tiderna!

En riktigt jävla god jul!

Nu tänkte jag fira lite jul, vilket betyder att jag tar en paus från både uppdateringar och svar i kommentarsfälten.

God jul på er allihopa, så syns vi igen tisdagen den 27 december!